Skivrecension: Lyxig sångproduktion
Isabella Lundgrens andra skiva släpptes på hösten i Sverige och utkommer nu i Finland.
(Ladybird)
Sångaren är likt Monica Zetterlund från Värmland och har studerat i New York. Hon fick det svenska Anita O’Day-priset år 2013.
Lundgren har jämförts med Billie Holiday, vilket i och för sig inte är ovanligt – man kan ju alltid jämföra. Men i Lundgrens frasering och bruk av vibrato finns på riktigt likheter med Holiday, utan att hon skulle efterapa den ikoniska artisten. Även O’Day och kanske Judy Garland kan skönjas i stilen.
Lundgren är en utmärkt sångare, som låter betydligt äldre och mognare än vad bilderna i skivhäftet visar. Något födelseår för hennes del har jag inte hittat, det är tyvärr vanligt att sådana essentiella uppgifter får ge vika för subjektivare material i biografier på webben.
Produktionen är påkostad; förutom pianotrio och blåsare hörs Nordiska kammarorkestern på skivan. Det är med andra ord fylligt, men även lite pompöst ibland.
Ungefär hälften av sångerna härstammar från den amerikanska sångboken, men det är inte de mest populära eller utslitna slagdängorna som hörs. De kändaste på denna platta är Why Was I Born, Ac-cent-tchu-ate The Positive och Down With Love. Mindre känd är If He Walked Into My Life av Jerry Herman, som för sin del är bättre känd för Hello, Dolly.
Förutom ett par stycken av skivans trumpetare och producent Peter Asplund får bland annat en förträfflig, blå version av Nobody Knows The Trouble I’ve Seen plats i repertoaren. Som eminenta instrumentalsolister hörs Joakim Milder, Robert Nordmark, Dicken Hedrenius och Carl Bagge.
Isabella Lundgren uppträder vid invigningen av Kultursalongen vid Skillnaden i Helsingfors den 16 april.