Bokrecension: Mannen som ställde saker till rätta (Andersson)
Den svenska författaren Erik Andersson gör vad som faller honom in, och lyckligtvis är han en infallsrik man. Den här gången blev det en helgonlegend ägnad ingenjör Fransson.
Roman
Bonniers 2015
”Jag funderar på hur jag skall formulera min rapport. Jag vet ingenting om Fransson. Jag vet bara vad han är för en.”
Erik Andersson har skrivit en konstig bok. Inget underligt med det, så är hans vana. Där många andra romanförfattare ängsligt bevakar sina föreställda läsares toleransgräns och håller sig till provade mallar gör Andersson vad som faller honom in. Och han är en infallsrik man. Den här gången har det blivit en helgonlegend ägnad en svensk ingenjör.
Indialänderna handlar om Ingvar Fransson från Chalmers Tekniska Högskola, nyligen avliden under mystiska omständigheter långt borta från sitt hem i Falbygden, Västgötaland. Ett tiotal personer redogör för sina minnen av honom och försöker reda ut hur hans försvinnande och död gick till. Minnena är färgstarka men mycket vaga och Fransson själv tenderar att försvinna ur dem. Om deras tillförlitlighet vet vi ingenting men vi förstår att detta är en man som verkat i bakgrunden.
Ingvar Fransson är den som rycker ut när något går på tok med det tekniska. Brunkolsbrott i Cottbus, lokaltrafiken i Trabzon, kemisk-teknisk industri i Kazan. Alltid dyker han upp, lugn, konciliant, lyssnande. På en gång förvirrad och rådig smälter han genast in i sin omgivning. Vad han egentligen kan förblir oklart – han verkar inte vara särskilt högutbildad och språket han talar oberoende av plats är västgötska. Men han ser vad andra inte ser. Som en av informanterna säger: ”Vad visste han överhuvudtaget? undrade Härolf. Jag menar, någon chefsbefattning hade han aldrig, eller operativ funktion eller vad det kallas. Han drev ingen verksamhet. Han kom och ställde saker till rätta, mest med hjälp av kunskaper som redan satt i de hjälpsökandes huvud. Det var hans talang.”
Hömb och Öndörchaan
Men den tekniska rådigheten är bara den ena sidan av Ingvar Franssons personlighet. Den andra är en dröm av något slag som får honom på sina resor söka sig allt längre österut, i – får man anta – en dröm om Indialänderna där paradiset finns. Och till slut sliter han, likt den tappra lilla musen i Narniaböckerna, sina bojor och beger sig rakt in i det okända för att aldrig mera höras av.
Om detta berättar Andersson på sitt karakteristiska, både noggranna och förströdda sätt. Romanen rör sig mellan de exotiska miljöerna Ingvar Fransson besöker och det Sverige där hans minnestecknare lever. Ofta närmar den sig skrönan. Men vad som är märkligare, folklivet i Dagestan eller ett svenskt ledningsgruppsmöte, är inte gott att säga. En aspekt av den vardagsabsurdism som Andersson excellerar i är ortnamnen. De blir en poesi sig, både de västsvenska och de asiatiska: Hömb, Slutarp, Öndörchaan, Ürümqi … Som bonus får läsaren intressanta musiktips från de postsovjetiska republikernas för många okända konsertliv.