Konstnärens ständiga fadersmord
Red är ett välskrivet och klassiskt psykodrama om fadersmord som driver konsten.
Text: John Logan. Regi: Juhana von Bagh. Översättning: Aleksi Milonoff. Dramaturgi: Aina Bergroth. Scenografi och dräkter: Katri Rentto. Ljus: Ina Niemelä. Ljud: Iiro Iljama. På scenen: Seppo Pääkkönen och Olavi Uusivirta. Premiär på Nationalteatern 4.3.
”Vad ser du?” Mark Rothkos röst ekar hest och auktoritärt. ”Rött” svarar hans assistent tvekande, efter en lång och laddad tystnad.
Så inleds John Logans pjäs Red, och tonen är därmed satt för hela föreställningen. Tavlorna assistenten tittar på är Rothkos berömda Seagram Murals, enorma dukar med färgfält i olika röda nyanser.
I Juhana von Baghs adaptation av pjäsen får publiken aldrig se tavlorna, i stället är det vi som blir betraktade. Publiken sitter nämligen på scenen, och skådespelarna stirrar på oss från Omapohjas lilla läktare. Det är ett effektfullt grepp, som också har en djupare mening i att publiken därigenom får symbolisera och levandegöra konsten. Ett tema i pjäsen är nämligen Rothkos syn på bildkonstverket som något som i bästa fall liknar ett levande väsen. Något som man kan gå i dialog med, låta sig övermannas av.
Desillusionerad storhet
Red fixerar en bestämd tid i Rothkos konstnärskap. Det är 1958, och Rothko har just fått en lukrativ beställning på ett antal stora målningar till Mies van der Rohes nya skyskrapa på Manhattan. Han anställer en assistent och börjar arbeta. Han är på höjden av sitt konstnärskap, och samtidigt håller konstvärlden på att överge hans abstrakta expressionism för nästa stora grej: popkonsten med Andy Warhol och Roy Lichtenstein som definierande namn.
John Logan utgår från den här laddade perioden i Rothkos liv, och inför en fiktiv assistent som bollplank för den konstnärliga och existentiella kamp som han tänker sig att Rothko går igenom.
Det är ett välbekant upplägg – kollisionen mellan den desillusionerade och slitna storheten och en yngre man, på väg upp, men ännu i underläge. Det handlar om det symboliska fadersmordet som måste begås för att avkomlingen ska kunna få sin frihet och bli herre över sitt eget liv. I konsthistorien är det ett välkänt tema, och Rothko stoltserar också i början av pjäsen med att han, tillsammans med bland annat Jackson Pollock, egenhändigt tog livet av kubismen. Men nu är Pollock död, och Rothko har svårare att se charmen i Warhols och hans gelikars pågående utplåning av den abstrakta expressionismen.
Traditionell
I Logans version är Rothko en pompös och grinig gubbe, som geniförklarar sig själv och lider av en egocentrism som förblindar honom totalt. Samtidigt är han trots allt en konstnär av högsta klass, en självständig tänkare och intellektuell gigant. Den fiktiva assistenten Ken är ett tacksamt bollplank, han låter sig inledningsvis bli överkörd, men lyssnar och lär, och är beredd att ta upp kampen när han vuxit sig tillräckligt stark. Seppo Pääkkönen gör Rothko med en Marlon Brando-aktig habitus, och realiserar den tacksamma rollens potential med enkla medel. Olavi Uusivirta är hans lärling inte bara i sin rollkaraktär, men också på scenen där han ibland vill göra för mycket. Som bäst är han när det hettar till ordentligt.
Juhana von Baghs iscensättning är stundvis i kongenial samklang med texten, andra gånger känns den en aning utstuderad. Som pjäs är Red ett välskrivet och mycket traditionellt psykologiskt drama av den amerikanska skolan. Inget nytt under solen, med andra ord. Det finns inte så mycket utrymme för annat än texten på scenen, och inslag som videokollaget, som utgör en slags paus i pjäsen, blir närmast störande. I stället är det textens ihärdiga sökande efter konstens innersta väsen som känns angelägnast.