Musikrecension: Tre kvinnor och tre trior
Annemarie Åström, violin, Eeva Rysä, cello, Maija Parko, piano i Sonore 8.3. Tailleferre, Auerbach, Schumann.
Varför krävs det en kvinnodag för att få höra en konsert med enbart kvinnliga tonsättare? Frågeställningen är lika berättigad som befängd. Varje dag är förstås en kvinnodag och det finns mig veterligen ingen forskning som identifierat någon som helst skillnad mellan musik skriven av kvinnor och män.
Det faktum att ett konsertprogram består av uteslutande kvinnliga tonsättare ger naturligtvis inte heller något etiskt eller estetiskt mervärde. Däremot öppnar det onekligen för möjligheten att presentera spännande musik man inte nödvändigtvis stött på tidigare.
Annemarie Åström, Eeva Rysä och Maija Parko hade tagit tillfället i akt och gjort just detta medelst tre pianotrior skrivna av tre kvinnor i dryga tjugoårsåldern. Skojigt nog handlade det om snudd på förstklassig musik, som fick glädjande inspirerade och insiktsfulla framföranden.
Orimlig tröskel
Jag vågar påstå att ingen hade reagerat om man låtit Clara Schumanns g-molltrio framföras under Roberts namn. Att Clara efter makens död och barnens vuxenhet inte seriöst fortsatte tonsättarkarriären kan rimligtvis blott förklaras med att hennes älskade Johannes (Brahms) satte ribban orimligt högt.
Germaine Tailleferre (1892-1983) var en sjättedel av Les Six, men har inte fått tillnärmelsevis samma berömmelse som kompisarna Poulenc, Honegger, Milhaud och Auric. Något som på basis av pianotrion från 1917 är en djup orättvisa. Ravelinfluenserna är tydliga, men hon putsade stycket så sent som 1978 och en del modernare finesser kan ha tillkommit då.
Fyrtiotvååriga ryskfödda Lera Auerbachs första trio (1992/94) smakade såväl Schnittke som allt möjligt annat, men röjde samtidigt en obändig uttrycksmässig strävan. I dag skriver hon betydligt mer komplicerat, men kommunikationsviljan är den samma.
Våra musikerkvinnor kommunicerade sitt korta men krävande program med stil och smak och den överlägset viktigaste frågan som tangerades vid den efterföljande diskussionen var hur det i vårt ”jämställda” samhälle inte finns fler kvinnliga tonsättare. Var och en må fundera över vad det kan tänkas bero på.