Dansrecension: Också Mumin kan vara graciös
Nationalbalettens världspremiär Mumintrollet och kometjakten är avväpnande i sin gränslösa fantasi. Koreografen Anandah Kononen har ett sprudlande barnasinne och humor. Föreställningen visar att också Mumin kan vara graciös.
Koreografi: Anandah Kononen. Musik: Panu Aaltio. Scenografi och projektioner: Samuli Juopperi. Kostymer: Anna Kontek. Ljussättning: Mika Haaranen. Finlands Nationalbalett. Finlands Nationaloperas orkester, dirigent Harri Karri (inspelning) Dans: Nationalbalettens ensemble. Urpremiär 6.3 i Almisalen.
Det finns Muminböcker, Muminkoppar, Muminblöjor, Muminfilmer och nu också – i kölvattnet av Tove Jansson-jubileumsåret – Muminbalett.
De klumpiga mumintrollen är kanske inte de första man kopplar ihop med graciös dans. Men i sin första helkvällsbalett för Nationalbaletten utgår Anandah Kononen från en av Tove Janssons första Muminböcker; Mumintrollet på kometjakt, som innehåller gott om stoff för det sceniska.
Kononen följer den ursprungliga boken nästan till punkt och pricka. Och när det nu en gång är världspremiär för den veterligen första helkvällsbaletten med de älskade trollen är det givet att förväntningarna är på topp. Ett förtjust sorl går genom den till stor del rätt unga publiken när de bekanta figurerna dyker upp på scenen: Sniff, Mumintrollet, Snusmumriken, Snorkfröken, Muminmamma, Muminpappa, Hemulen… ja alla är de där. De klassiska mer krävande balettnumren står de andra sagofigurerna som trollen möter under färden för.
Framför bakgrundsfonden med med en projiserad stjärnhimmel dansar tindrande stjärnor i gnistrande tutuer med kantiga, vassa rörelser. Den röda kometen, en tekniskt stark och uttrycksfull Desislava Stoeva, flyger genom luften i explosiva grand jetéer (spagathopp) och virvlar runt i snabba piruetter. En naturkatastrof hotar Mumindalen och Mumintrollet (Jani Talo) och Sniff, förträffligt tolkad av spänstiga Ilja Bolotov, beger sig iväg till Observatoriet för att ta reda på hur det står till. Under färden berättar Snusmumriken, en mysig Stanislav Beljajevski, om den annalkande kometen.
Det blir rätt mycket mimik och ett övertydligt berättargrepp, vilket jag normalt hade stört mig på, men just för den här målgruppen är det precis lagom. Baletten är lätt att hänga med i också för yngre barn (rekommendationen är över 4-åringar). Scenerna byts i rask takt, och hjälper de små att hållas alerta – på samma sätt som barn snabbt vill bläddra vidare i bilderboken – Vad tror du att det hände sen?
Kononen har lyckats särskilt väl med de fantasifulla och färgsprakande gruppdansnumren som, trots att de är tekniskt rätt krävande, tolkas fint av ensemblen. Här finns spralliga skalbaggar i ett jazzigt dansnummer, strålande vackra graciösa fjärilar som spricker fram ur en puppa, krokodiler med huggande käkar och farliga hattifnattar i massor.
Professorerna på Observatoriet berättar om jordens undergång men Mumintrollet kan bara tänka på den söta Snorkfröken. Mumins dröm om henne illustreras som en projicering av dem båda mot fonden. Framför den träder paret fram i mänsklig form i ett graciöst och kärleksfullt pas de deux till en underbart ljuv musik. Med ett stort huvud som har ett konstant ansiktsuttryck får man hitta på andra sätt att uttrycka sig. Men också när Tiina Myllymäki dansar i Snorkfrökens otympliga kostym rör hon sig så graciöst på tå att man för stunden glömmer bort hennes runda kroppshydda.
Faran lurar hela tiden bakom knuten, men sagan slutar ändå som sagor bör. Kometen passerar i sista stund jorden och Mumindalen räddas!
I nya helkvällsbaletter känner man ofta igen något från gamla klassiker, men i Kononens Muminbalett finns något alldeles eget, både i rörelsespråket och i berättargreppet. Hon har en sprudlande fantasi, ett sinne för humor och för vad barn kan tänkas uppskatta.
Panu Aaltios mångskiftande filmatiska musik som är förhandsinspelad av Nationaloperans orkester skiftar mellan olika genrer, allt från argentinsk tango till svängig jazz och kärlekscrescendon som framkallar kalla kårar. Än en gång saknar jag den levande orkestern, särskilt då det är frågan om nyskapad musik.
Muminbaletten är en logisk fortsättning på Snödrottningen – också den ett av balettchefen Kenneths Greves skötebarn med syfte att nå ut till en bredare publik såväl nationellt som internationellt. Mumintrollet på Kometjakt är med andra ord en popularisering av baletten som kanske får puritanister att rynka på näsan. Själv hoppas jag ändå det blir en mångårig publikfavorit så att jag om några år kan gå och se den med min egen dotter.