Musikrecension: Innerliga galenskaper
När Heikki Laitinen och Kimmo Pohjonen slår ihop sina påsar och sätter ihop en hel konserthelhet utgående från Sibelius och folkmusik kan man vänta sig stora ting av dessa två stormän.
Kansanmusiikin isompi ilta: Sibelius Karjalan korpiteillä (Sibelius i Karelen). Musikhuset 7.3.
Den som var på plats i Musikhuset i lördags fick sig både en ytterst njutbar konsertupplevelse och en funderare kring många kärnfrågor om hur folkmusiken har tett sig förut och hur den ter sig i dag.
De fjorton medverkande folkmusikerna rörde sig på en oerhört bred skala. Konserten berättade om händelser på 1890-talet samtidigt som den definitivt hörde hemma i år 2015 – djupa kunskaper i historia och tradition kombinerades med en rejäl portion kreativ galenskap och medvetande om hur världen ser ut nu. Uttrycket varierade från lyriska viskningar till vilda skrik, och även det sceniska uttrycket tycktes vara något alldeles självklart för musikerna. Extra glad var jag över det faktum att det hela inte var prydligt och renslipat, utan fullt av smuts under naglarna, vågade intonationsslängar och vildhet.
Med Heikki Laitinen som berättare fick vi följa med Sibelius på hans resa i Karelen. Tematiskt hade man fått med förbluffande mycket, från kärleken och Aino till äventyren i ödemarken, med Sibeliuscitat instuckna på några ställen. Från den rätt näpna och försiktiga valsen vid Juhani Ahos födelsedagsfest blev uttrycket allt häftigare, för att kulminera i en kraftkaskad baserad på folkmusik, framförd i avslappnad folkmusikanda men i synnerligen nutida, avantgardistiska toner. Att sedan avrunda helheten i drömlika, sköna vokalklanger var dramaturgiskt genialt.
På scen stod fjorton musiker med bakgrund i Sibelius-Akademins ämnesgrupp för folkmusik. Vilket fint beslut att låta äldre och yngre samsas på detta sätt! Alla bereddes plats och hade verkligen något att tillföra helheten. Även de yngsta medverkande visade sig definitivt vara värda detta stora förtroende och levererade på högsta nivå. T.ex. Nelli Ikola-Heiska på violin och sång samt Mirva Tarvainen på bas, violin och sång imponerade, liksom svensken Martin Åkesson med ett långt runosångssolo på finska!
Sången var kvällens centrala innehåll, främst runosång i olika former. Det blev både sång i större skara och starka individuella prestationer. Potpurriet av olika sorters sång nedtecknad efter Petri Shemeikka hörde till kvällens höjdpunkter. En av Sibelius inspirationskällor för Kullervosymfonin var sångerskan Larin Paraske, och Paraske-experten Ilona Korhonen med runosång om Kullervo var naturligtvis ett självskrivet programval. Korhonens runosång är jordnära och tydligt berättande, en fin kontrast till t.ex. Outi Pulkkinen, en högst personlig, expressiv sångerska.
Av instrumentalinsatserna fastnade jag speciellt för Emilia Lajunens fantastiskt intensiva spel på femsträngad violin och nyckelharpa, stundvis dessutom kombinerad med suggestiv dans! Och helheten hade inte varit komplett utan Jouko Kyhälä, som dels var spindeln i nätet vad gäller elektronik- och distortionsinslag, dels pricken på i:et i Shemeikka-potpurriet, en trovärdig tolkning av en karelsk gubbe ackompanjerande sin sång med två ackord på dragspel.
Kreativ galenskap måste ha präglat även den legendariske Shemeikka, som sägs ha sjungit för Sibelius oavbrutet i ett dygn och kastat omkull hela hans uppfattning om vad runosång kan tänkas vara. Förhoppningsvis gick Musikhuspubliken hem i liknande tankar efter en kväll värd att minnas, en av de finaste konserter jag upplevt på länge.