Bokrecension: Politik, kuriosa och tragik i Istanbul

Under alla mina decennier med Istanbul som särintresse och högsta nöje har jag saknat bra läsning om stadens konvulsiviska decennier under mellankrigstiden. Det var då ett imperium krymptes ner till en hanterlig republik och ottomanernas pragmatiska minoritetspolitik övergick i enhetskulturell nationalism och påbjuden "modernitet" i klädedräkt och stavning.

Charles Kings studie över ett av Istanbuls mest berömda hotell, Pera Palace, är förföriskt lättläst och späckad med fakta och frågor. Kulturhistoriska skrönor och juveler, politisk historia och mänskliga tragedier samsas inom dess pärmar.

Republikens födelse
Hotell Pera Palace byggdes på 1890-talet av järnvägskompaniet Compagnie Internationale des Wagon Lits et de Grand-Express Européens för att hysa Orientexpressens passagerare. Läget norr om Gyllene Hornet, i det som då kallades Pera och i dag heter Beyoglu, gör att man väl kan föreställa sig hotellet och de kringliggande kvarteren som skådeplatsen för allehanda dramatiska nationella och internationella transaktioner, möten och konflikter. Pera var nämligen det mångkulturella, Europatillvända Istanbuls hjärta. Där fanns europeiska ambassader och banker, kristna kyrkor och synagogor och restauranger och företag ägda av Turkiets grekiska, armeniska och judiska minoriteter som av religiösa och kulturella skäl varit ottomanimperiets kontaktlänkar västerut och mot Ryssland.

Under ottomanimperiet hade dessa minoriteter levt någorlunda väl i ett slags kulturell och religiös autonomi, bara hotade av enstaka pogromer och diskriminerande beskattning.

Den turkiska republiken föddes under och efter första världskriget ur ruinerna av ottomanimperiet. Och då fanns det många som ville vara med och dela på resterna.  De allierade - Ryssland, Storbritannien, Frankrike – hade sina planer och sympatier, liksom det forna imperiets provinser på Balkan, och inte minst Grekland.

Minoriteter på fel sida
Början av boken är bister politik. I några spänstigt berättade kapitel lyckas King gestalta något vi känner igen från dagens akuta konflikhärdar. Kolonialism och stormaktspolitik fungerar som katalysatorer, skärper religiösa och etniska motsättningar och får tidigare någorlunda väl tålda minoriteter att avteckna sig bjärt och fientligt i majoritetens ögon.

Så gick det för armenierna i Anatolien, som ansågs smittade av nationalism och landsförrädiska tendenser under kriget mot Ryssland och som därför straffades med massdeportation och folkmord 1915. I folkmordets makabra kalendarium avtecknar sig natten mellan den 24 och 25 april samma år; då greps mer än 200 armeniska intellektuella, präster och andra märkespersoner i Istanbul. De flesta deporterades till Anatolien, en del hängdes som landsförrädare utanför Kilic Ali Pasha-moskén i stadsdelen Tophane.

Några år senare var det dags för Greklands stora idé om återerövringen av Istanbul – underblåst av Europas filhellenska romantiker – att komma till vägs katastrofala ände. I maj 1919 landsteg premiärminister Elefteridis Venizelos' trupper i Izmir/Smyrna. 1922 drev turkarna ut de sista grekiska trupperna ur staden, och med dem flydde också över 200 000 greker och armenier vilkas familjer i oräkneliga generationer under ottomanimperiets dagar utgjort en del av dess befolkning.

Vare sig de önskat det eller inte hade de nämligen genom den grekiska ockupationen tvingats in på fel sida med tanke på ett fortsatt liv i den nya turkiska republiken. Detta gällde hela den grekiska befolkningen i Turkiet, såväl Svarta Havets pontiska greker som den grekiska minoriteten i Istanbul. Föreställ er till exempel att svenska armén beslöt sig för att landstiga i Vasa för att befria Österbotten från finskans ok. Hur skulle det här påverka det finlandssvenska livet i Helsingfors?

Ryska emigranter, jazz och tango
Den historieintresserade kan läsa mera om armenier och greker i landsflykt någon annanstans, men vi nöjer oss här med att notera att det mångkulturella Istanbul aldrig varit någon absolut idyll för de icke-muslimska minoriteterna, och värre blev det i den nya republiken, grundad 1923. I dag är staden full av förfallande hus som ägarna "lämnat" i samband med våg på våg av nationalistisk turkiskt vrede och etnisk-religiös syndabocksfokusering.

Det oaktat fortsatte livet i staden, brokigt och mångskiktat, med otaliga inslag intrasslade i varandra.  Vi får läsa om ryssar på flykt från bolsjevikerna, affärsmän, skurkar och spioner som kryllade på Peras gator, bodde på Pera Palace eller konspirerade i lobbybaren.
På smågatorna kring hotellet såldes sex, droger och utfattiga ryska emigranters trattgrammofoner till vrakpriser. På restauranger, tavernor (på turkiska meyhane), barer och nattklubbar kunde man bekanta sig med nymodigheter som jazz och tango.

Den unga turkiska republiken sökte olika uttryck för sin modernitet. 1932 debuterade en artist kallad Seyyan Hanim (Madame Seyyan) med den första turkiska tangon som hette "Mazi kalbimde bir yaradir", Det förflutna är ett sår i mitt hjärta, vilket många Istanbul-bor efter decennier av krig, ockupation och förföljelser kunde instämma i.

Den välrenommerade publicisten Yunus Nadi, grundaren av den renläriga kemalismens språkrör Cumhüriyet, hade för sin del beslutat att skönhetstävlingar är ett måste för en modern nation, särskilt som titeln Miss Europa 1930 förargligt nog förärats en skönhet från Grekland. Han övertalade en respektabel affärsman vid namn Halis Bey, vars stamtavla var späckad med pashor och religiösa ledare, att låta sin vackra och dygdiga dotter Keriman Halis ställa upp i en skönhetstävling. 1932 kröntes hon till Miss Universum i Belgien, och bevisade därmed att en ärbar turkisk kvinna kunde erövra världen med samma meriter som en europeisk.

Man kan jämföra turkarnas stolthet över detta med finländarnas glädje när Armi Kuusela 20 år senare vann samma titel och bevisade för världen att finnarna minsann hörde hemma i väst och inte i den genetiska kategorin av "mongoler" där gamla rasläror tenderat att placera oss.

Judiska tragedier
Efter några kapitel av liknande lättsam kuriosa blir boken mörkare och mörkare läsning. Judeförföljelserna och andra världskriget innebär massiva strömmar av judiska flyktingar från olika håll i Europa.

Många turkar tycker i dag om att påminna om de insatser som turkiska diplomater i Europa faktiskt gjorde för att slussa ut judiska flyktingar via Turkiet. Men för många flera utgjorde Istanbul av stormaktspolitiska skäl en katastrofal flaskhals. Heroiska och sega insatser av människor som den judiska textilmagnaten Simon Brod, eller Vatikanens apostoliska delegat i Istanbul, biskop Angelo Giuseppe Roncalli räddade många liv, men de arbetade i hårt motlut.

Därför drunknade till exempel 784 judiska flyktingar i Svarta havet den 24 februari 1942. Fartyget Struma hade varit på väg från Rumänien till Palestina, men britterna ville reglera den judiska immigrationen till Palestina och beordrade turkarna att hindra Struma från att komma vidare. Turkarna ville inte ha flera judiska flyktingar och släppte inte iland passagerarna. Britterna beviljade till slut några av dem – barn mellan 11 och 16 års ålder – visum, men turkarna ville inte ha i land dem ens för överresa. Struma låg för ankar utanför Istanbul i nästan två månader, med hunger och panik ombord, innan turkarna bogserade fartyget längs Bosporen tillbaka till Svarta havet, där det sänktes av en rysk u-båt.

Stillsam förföljelse och cymbaler
Kings bok ger en djupt fascinerande, myllrigt detaljrik och fantasieggande bild av Istanbul med det mångkulturell Pera/Beyoglu och dess ikoniska hotell som knutpunkt. Vill ni veta mera om personer som Betty Carp, Chaim Barlas, Halide Edip Adivar eller Thomas Whittemore så ska ni läsa den här boken.

Efter att ni gjort det kommer ni att betrakta mosaikerna i Hagia Sophia med nya ögon. Och när ni lyssnar på slagverksmusik kommer ni att höra klangen av flera generationers hantverksskicklighet som armeniern Aram Zildjian tog med sig när han i slutet av 1920-talet flyttade sin familj och sin business från det älskade men farliga Istanbul till Massachusett och blev världsledande i cymbalbranschen.

Men mellankrigstidens historia är ingen övervägande glad berättelse, och i det mångkulturella är minoriteten nästan alltid potentiell förlorare. En fatal stöt mot det etniskt och religiöst pluralistiska Istanbul sattes in i november 1942 genom en förmögenhetsskatt (för att finansiera ett eventuellt deltagande i kriget) som tillämpades selektivt och drabbade landets icke-muslimska minoriteter med bedövande kraft. Och så har det fortsatt, steg för steg.

Kings bok slutar alltså i sorg, men konceptet för boken är avundsvärt och glädjande. Man tar en plats vars blotta namn har en mytologisk lyster och vars konkreta läge i tid och rum gör den till en sannolik skådeplats och mötesplats för intressanta transaktioner och personer. Sedan är det bara att rulla fram anekdoter, människor och historiska tragedier som liksom av sig själva får liv och pregnans genom att läsaren kan placera dem och fantisera kring deras poetiska synkronitet, osannolika parallellitet, märkliga tragiska kausalitet, eller ohjälpliga förvandling:  "tänk att just där sammanstrålade x med y" eller "tänk att just där avlöstes x av y", "så förgår världens härlighet", "allt som är fast förflyktigas" och så vidare. En ordning som smeker skönhetssinnet, trots att hjärtat värker.