Musikrecension: Romantiken personifierad
Robert Schumann är en av de kompositörer som allra tydligast gestaltat de romantiska idéerna och idealen i musiken.
Schumann. Musikhuset, Camerata 5.3.
Få tonsättare har skrivit lika drömsk musik som Schumann och få tonsättare har lika tydligt skrivit ut en hastigt flyende tanke. Schumann kan inleda hela stycken som mitt i en mening och kan ibland avsluta styckena lika överraskande, som för att accentuera tillfälligheten i stunden.
Schumann anammade det romantiska virtuosa idealet och ställde omänskligt höga krav inte minst på sig själv, när han knöt vikter till sina händer eller maskinellt tänjde på fingrarna – med katastrofala handskador som följd. Allt i konstens namn.
När pianisten Risto Lauriala (född 1949) hänger sig åt Schumanns produktion under en hel recitalafton är det en rätt ålderstigen publik som fyller salen, personer för vilka både Lauriala och Schumann är bekanta namn sedan tidigare.
Schumann kan i sina ständigt längtande och trånande stycken skriva in ordentligt virtuosa virvlar, något som ställer höga krav på pianisten. Laurialas spel känns ofta lite väl knyckigt och ryckigt för min smak, som om fingrarna vore väl knubbiga, och personligen kommer jag att sakna mera flyt, mera legato, tydligare sjungande linjer och överlag ett vackrare anslag, speciellt i fortissimopassagerna, alternativt ett krispigare anslag i de snabba löpningarna.
Lauriala imponerar ändå mera med sin intellektuella förståelse för repertoaren och har en tydlig uppfattning om hur Schumann skall spelas. De åtta fantasistyckena opus 12 och tjugo små styckena i Karneval opus 9 tecknas med tydliga karaktärer och den här kvällen kommer jag i fantasistyckena opus 12 speciellt att reagera på känsligheten i Des Abends, det ödesmättade, emfatiska uttrycket i Aufschwung, festligheten i Grillen och sagokaraktärerna i Fabel.
I Karnevalen tecknar Schumann musikaliska porträtt av bekanta commedia dell'arte-karaktärer som Pierrot och Harlekinen i kombination med porträtt av samtida karaktärer som Chopin och Paganini. Och ju längre stycket lider, dess skönare blir uttrycket, från den melankoliska Valse noble via den flirtande flickan i Coquette till kärleken och passionen som tecknas allra tydligast i Aveu.
De tre fantasistyckena opus 111 tolkas synnerligen starkt, medan de symfoniska etyderna opus 13 bjuder på mjukare nyanser, till exempel i de infernaliskt svåra oktaverna i höger hand i tredje etyden eller i det sagolikt drömska mittpartiet i elfte etyden som liksom bubblar under ytan, inklämd mellan två hetsigare nummer.
Lauriala bjuder på hela tre extranummer, två Schumann–Liszt-arrangemang samt Arabeske opus 18, som blir till kvällens kanske finaste stycke, mjukt och melodiskt spelat med ett omsorgsfullt och vårdat uttryck.