Samtiden behöver Katitzi
Katitziböckerna lär barn se på samhället med nya ögon och ställa sig frågan: Är det faktiskt rättvist för alla?
Natur & Kultur 2015.
Att i värsta bokslukaråldern haka på Katitziserien var tillfredsställande. Femton stycken självbiografiska romaner skrev Katarina Taikon (1932–1995) om romska Katitzi och hennes familj i 40-talets Sverige, varje bok försedd med en lämplig mängd variation och nya upptåg.
Det jag minns starkast från barndomens läsupplevelse är sunket: Katitzis och systern Lenas lekar på soptippen invid tältplatsen, lopporna i håret, kylan och fukten i tälten, råttorna i Tantolunden, där familjen senare hamnar.
Och hur chockerande illa omvärlden behandlar Katitzi, att folk bussar hundar på henne och ropar glåpord. ”Pappa, varför tittar de så där?” Katitzis fråga till sin far när de går förbi de lekande barnen på skolgården är fullkomligt hjärtskärande, liksom pappans svar (det bästa tänkbara): ”Låt dem titta, du, de känner väl inte igen er”.
Förtigen historia
Av de femton böckerna sticker två ut: den dramatiska Katitzi barnbruden, där 14-åriga Katitzi gifts bort mot sin vilja, och Katitzi Z–1234, som behandlar folkmordet på romer under andra världskriget. Katitzi möter Zoni (verklighetens Sofia Brezinska), som överlevt Auschwitz. Mellan en halv och en miljon romer miste sina liv under andra världskriget, men folkmordet togs inte upp under Nürnbergrättegångarna. Katitziböckerna rymmer med andra ord en viktig, förtigen del av historien.
När Natur & Kultur nu ger ut hela serien tänker jag att Katitzi än en gång kommer i sista stund. I EU-länder som Rumänien och Bulgarien lever romer i ett apartheidsystem. För en tid sedan kunde man läsa hur polisen i Sverige upprätthållit ett hemligt register över romer, medan Norge nyligen planerade att införa ett nationellt förbud mot tiggeri, med stöd hos halva folket.
Det finns bevisligen mängder av människor som aldrig hållit en Katitzibok i sina händer. Hade de läst böckerna skulle de ju ha insett att de var i färd med att skapa samma diskriminerande samhälle som fanns på 40-talet.
I de två första böckerna som kommit ut, Katitzi (1969) och Katitzi och Swing (1970), är huvudpersonen åtta år gammal. I början bor hon på barnhem och känner sig som ”alla andra”. En dag kommer pappa Johan för att hämta henne. Han kör henne till tälten och tivolit och Katitzi blir förvirrad.
Barnhemsföreståndaren sa att Katitzi skulle hem till ”de sina”, men ändå är det en främmande kultur hon möter. En kultur som ibland skaver, men som snabbt blir hennes egen. Och viktigast av allt, hon får en skara syskon som ihärdigt längtat efter sin lillasyster, och därmed ett sammanhang, något att tillhöra.
Men tidigt får hon också erfara hur majoritetsbefolkningen gör allt för att tränga ut den kultur hon tillhör. Det är just politiken, strukturerna, som träder fram när jag som vuxen läser verken. Att förtrycket är satt i system.
Pappa Johan förhandlar med kommunen om en bostad till familjen men får ständigt nej. En gång försöker han sätta Katitzi och Lena i skolan, men rektorn vägrar. ”Jag kan tala om för er att de skulle ta sina barn ur skolan om jag släppte in herr Taikons barn i den här skolan.”
Förföljd grupp
I Lawen Mohtadis oerhört intressanta och välskrivna biografi över Katarina Taikon från 2012 kan man fördjupa sig i samhällsklimatet som råder i böckerna. Metodiskt granskar Mohtadi svensk minoritetspolitik över tid, med start i 1600-talet då romska män skulle hängas, och kvinnor och barn utvisas, enligt lagen. Så sent som 1914 förbjöds romer att invandra till Sverige, samtidigt som svenska romer inte tilläts resa ut ur landet. I Finland var romernas position åtminstone formellt bättre, eftersom de fick samma rättigheter som andra finländska medborgare efter självständigheten.
Katrina Taikon gjorde en klassresa mot alla odds, engagerade sig politiskt, stod på scenen tillsammans med Martin Luther King Jr., protesterade mot att romer ännu på 60-talet nekades bostäder och skolgång.
Med Katitziböckerna bytte hon strategi, och riktade in sig på barnen. ”Hon var helt säker på att det var ni som skulle förändra synen på romer och alla andra människor som blev utsatta för kränkningar, trakasserier och fördomar”, skriver hennes dotter Angelica i inledningen till nyutgåvan.
Intrigdrivna romaner
Det är enkel, men effektiv, prosa som Katarina Taikon skriver. Böckerna är starkt intrigdrivna, och av de två första är Katitzi och Swing den starkare. Här kommer vi djupare in i familjen Taikons tuffa vardag, alltmedan kriget i Europa kusligt ekar mellan raderna.
Språket bär på en del föråldrade ord och uttryck, men det borde inte störa läsningen eftersom suget i berättelsen är så stark. För en finlandssvensk läsare kan det dessutom kännas lite fräscht att Katitizis kompis Thomas, en rymling från ett pojkhem i Stockholm, är tvungen att förklara Stockholmsslangen för henne och systern Lena. ”Haja betyder förstå, hajar du?”, klargör han.
”Zigenare” har ersatts med romer i de delar där familjen Taikon talar sinsemellan, vilket är en vettig förnyelse. Att zigenare fortfarande används i andra scener kan motiveras med att berättelsen är starkt förankrad i sin tid. När böckerna skrevs var ordet inte lika nedsättande som i dag.
Joanna Hellgren, känd för Frances-seriealbumen, har gett böckerna nya, ljuvliga illustrationer. Med humor och värme fångar hon miner, blickar och kroppshållningar. Vilken ömhet bilden av Lena och Katitzi, som kramar om en gammal bondmora, utstrålar!
På något märkligt sätt står Katitizi ut, trots styvmamman som slår och människorna som ständigt jagar bort familjen varje gång de slagit sig till ro. Hon är ett slags Pippi-figur som inte hyser någon överdriven respekt för vuxna och alltid har svar på tal. Böckerna rymmer en hel del humor och roliga upptåg där Katitzi och Lena för en stund tillåts vara barn. Fint skildras också tryggheten som infinner sig när storasyster Rosa bakar bokoli-bröd, eller när en snäll tant låter Katitzi äta sig mätt på smörgåsar och varm choklad.
Dagens barn kan genom böckerna leva sig in i Katitizis situation, se på sitt eget samhälle med nya ögon och förhoppningsvis ställa sig frågan: Är det rättvist, rättvist för alla?
Till vuxna rekommenderar jag Lawen Mohtadis biografi Den dag jag blir fri som lär oss att vi måste sluta försöka rationalisera den misär och orättvisa som ligger mitt framför näsan på oss.