När vuxna exempel inte förpliktar
Unga Teaterns föreställning Pubertetsmanual försöker infiltrera sig i ungdomsvärlden, men lyckas inte ta de viktiga diskussionerna på scenen.
Text: Timo Parvela, Arn-Henrik Blomqvist. Regi, dramatisering: Arn-Henrik Blomqvist. Dräkter: Janne Siltavuori. Koreografi: Janne Korjuslommi. Rekvisita: Lia Lindström. Ljud: Jukka Hannukainen. På scenen: Kristian Thulesius, Frank Skog, Stina Liman, Mika Fagerudd och Ylva Edlund. Unga Teaterns förhandsföreställning på Lillklobb 27.2.
Unga Teaterns nya turnéföreställning Pubertetsmanual borde kanske heta något i stil med ”föräldraguiden”. Den fokuserar nämligen på pinsamma, stolliga och hjälplösa vuxna, som inte gör livet helt lätt för sina tonåringar.
Arn-Henrik Blomqvist har dramatiserat Timo Parvelas bok Murrosikäisen käyttöohje till en komedi med sketchaktiga scener i raskt tempo.
Vi möter den sundhetsfixerade pappan (Kristian Thulesius) som ordnar familjevardagen enligt en strikt regim, den politiskt inkorrekte pappan (Frank Skog) som bjuder hippiesonens vänner på sprit och tobak trots att de snarare vill diskutera världspolitik, bonusmamman Knatte (Stina Liman) som gör allt för att vara sina bonussöners bästa vän, och den överbeskyddande mamman (Ylva Edlund) som inte ens låter sin dotter simma utan flytkuddar.
Den brokiga skaran samlas på skolan där kuratorn (Mika Fagerudd) har ordet. Tillsammans ska de vuxna staka ut en pubertetsmanual. Felet måste ju ligga hos ungarna, inte hos föräldrarna själva ...
Saknar kontext
Hälsofascisten är tveklöst roligast med sina kosttillskott och rigida syn på uppfostran. Dessutom gör Kristian Thulesius en träffsäker, humoristisk tolkning av den torre glädjedödaren.
Arn-Henrik Blomqvist tycks vilja stå på ungdomarnas sida, visa hur föräldrarna kan vara långt ifrån goda exempel, och försöker infiltrera sig i tonårsvärlden, bland annat genom ett grovkornigt språk och frän humor som ställvis också fungerar.
Men fullt uppdaterad är inte pjäsen. Sättet som ung, kvinnlig sexualitet behandlas på är problematiskt (manlig sexualitet ägnar man sig inte alls åt!). Dels utsätts flickorna i pjäsen för tafsförsök av Frank Skogs pappafigur, dels används uttrycket ”skäggbiff” för det kvinnliga könsorganet. Kvinnokroppen blir därmed måltavla för raljant gubbhumor och kvinnlig sexualitet knyts återigen samman med ofrivillighet. Att en av pjäsens flickor hoppfullt tror att killen hon ligger med ämnar gifta sig med henne, känns mer som naivt 1950-tal än trovärdigt 2010-tal.
Liknande problem uppstår när man skämtar om ”negerkyssar” och då två av pjäsens pojkar kallar sin barnvakt för homo i nedsättande syfte. Ger föreställningen publiken, som också innefattar femteklassare, tillräckligt med sammanhang för att de ska förstå den långa xenofobiska tradition som ligger bakom ord som ”neger” eller bruket av homo som skällsord?
I föreställningen tenderar viktiga diskussioner att stranda på effektsökeri. Det förefaller som om de vuxna ansträngt sig hårt för att passa in i sin bild av ungdomlighet, men att de på vägen glömt bort något väsentligt om teaterns ansvar.