Skivrecension: I lugnet före stormen
Thåströms nya musik är nedtonad på ytan men explosivt bubblande därunder. Ju tystare han sjunger desto större blir intensiteten, skriver Henrik Jansson.
(Razzia/Sony)
På 80-talet gjorde Thåström och hans grupp Imperiet en låt med den storslagna titeln Bibel. På nya albumet Den morronen har han döpt det stillsamt vackra avslutningsspåret till Psalm.
Och den här nyanseringen – må den sedan gälla anspråk eller attityd – säger mycket också om den utveckling hans musikaliska uttryck genomgått: från bombastisk predikan till besvärjande bön.
En orsak till att Thåström under så många decennier kunnat kvarstå som en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister är just hans behov av att ständigt söka sig vidare. Efter Ebba Gröns brutala punk och Imperiets pompösa rock chockerade han Sverige genom att med Peace, Love and Pitbulls göra industrirock på engelska, ett projekt som för ett tag fick publiken att skingras men nog lämnat avtryck också i den senare musiken – inte minst på de två senaste albumen.
Men när vi talar om solokarriären är det den självbiografiska Skebokvarnsv. 209 (2005) som utgör vändpunkten. Där vågade han för första gången skala av effekterna, och sjunga naket, och den minimalism som då föddes har han under det senaste decenniet på olika sätt kunnat variera – samtidigt som han textmässigt blivit klarare, mer fokuserad. ”Jag tröttnade på att ibland inte själv veta vad jag menade”, har han själv berättat.
Ljusa texter, mörk musik
På det nya albumet är texterna dessutom överraskande ljusa och livsbejakande, stillsamt reflektiva på ett sätt man kanske inte skulle vänta sig av en man som i sin ungdom vrålade fram svartsyn i högsta potens. Ändå är det ingen idyll som framträder, eftersom själva musiken tvärtom är kantig och hotfull, nedtonad på ytan men explosivt bubblande därunder. Via ljudbilden framträder en rå och farlig värld, där sångaren – trots att så mycket tycks falla sönder – försöker mana fram värme och hopp. Kontrasten är konstnärligt effektfull, ibland nästan hjärtskärande.
Och ju tystare Thåström sjunger desto större blir mitt behov av att verkligen lyssna på honom. Ibland tycks han prata fram sina texter, däremellan är rösten entonig, dov eller viskande, men ändå känns sången till slut mer laddad med nyanser än kanske någonsin tidigare. Också den monotona upprepningen av enskilda fraser, det avskalat repetitiva, bidrar till den hemlighetsfulla, andlösa intensiteten.
Han är en mästare på att samtidigt bryta sönder sin ljudvärld i små, vassa skärvor (det är inte utan att man ibland kommer att tänka på Einstürzende Neubauten) och ändå hålla i de bärande melodierna. Och när Pelle Osslers halvkvävda gitarr borrar sig upp mot ytan förstår vi att stormen är på väg. Alltid på väg, aldrig riktigt framme.