Skivrecension: Smeksam folkschlager
Saaga Ensemble – ett folkmusikens dreamteam – har slipat uttrycket inför utgivningen av sin andra skiva.
(Egen utgåva)
Då Saaga Ensembles första skiva utkom för ett par år sedan gällde mina största invändningar de musikaliska arrangemangen. Medlemmarna i detta folkmusikdreamteam försvann i en stor klangmassa utan att instrumentens särdrag riktigt kunde urskiljas. Bandet är nämligen sju personer stort och vissa av instrumenten överlappar varandra klangligt, till exempel kantele och gitarr. När musiker som Vilma Timonen (kantele), Milla Viljamaa (harmonium, piano) och Roope Aarnio (gitarr) finns med skulle jag gärna höra just dem.
På andra skivan gläder jag mig åt att bandet tycks vara på rätt väg med just de här frågorna. Speciellt refrängerna är visserligen rätt fylligt arrangerade med trumset som dominerande faktor, men de övriga musikerna kommenterar tydligt då de har möjlighet. Glädjande mycket plats ges åt Tommi Asplund, vars violin genomsyrar flera låtar sällsynt starkt. Till exempel de brutna ackorden och solosnuttarna i Tuulen kansa fungerar utmärkt.
I centrum av musiken står sångsolisten Soila Sariola, säkerheten själv från början till slut. Rytmiken och arrangemangen är rätt omväxlande (också en hel del förbryllande taktarter förekommer), men melodiskt och harmoniskt erbjuder musiken inte alltid så stora överraskningar. Av solisten krävs då konsten att nå lyssnaren innerligt och enkelt, och den konsten kan Sariola verkligen. De lite mer etnoriviga sidorna visar hon snarast i skivans mest suggestiva låt Vihainen mies.
Det är skönt att lyssna till musiken och texterna, de böljar skönt förbi utan att irritera eller störa alltför mycket, perfekt för radiolyssning alltså. Vissa låtar balanserar hårfint på gränsen till ordinär schlager, men gruppen baserar sin musik på något väldigt jordnära, på riktiga människor med riktiga instrument. De folkmusikaktiga elementen finns liksom dolda i en mainstreamsmakande sandwich.
Öppningslåten får mig plötsligt att tänka på Ultra Bra, ett annat stort band med riktiga instrument och musikaliskt snäppet mer seriöst än mainstream. Mer än tidigare använder sig Saaga Ensemble av körpartier, vilket förstås är naturligt då de flesta instrumentalisterna även är fina sångare. Körsoundet varierar från popaktigt till råare etno, det är snyggt och effektfullt men kanske lite för mycket ibland. Jag blir riktigt lycklig i intimt sköna Peloista pois minut nostat, då Soilas röst plötsligt får sällskap av en ensam, klar mansröst.
Ett sista plus ännu för intonationen – på den här skivan sjunger och spelar alla genomgående njutbart rent!