Skivrecension: En fransk Strauss i farten
Enescus första symfoni blev en präktig symfonisk debut när det begav sig.
Tammerforsfilharmonikerna under Hannu Lintu. Solist: Truls Mørk, cello. (Ondine)
Vad har George Enescu (1881–1955) gemensamt med den jämngamla Béla Bartók och ett år yngre Karol Szymanowski? Tja, förutom att de är bördiga från östra delen av det gamla Centraleuropa och hör till det förra seklets centrala tonsättarprofiler självfallet det faktum att samtliga tog djupt intryck av sina hemländers folkmusik samt, i yngre år, Richard Strauss.
Egentligen kunde man, åtminstone när det gäller Enescus två första symfonier, tänka sig en fransk Strauss i farten – Enescu var rumän, men studerade och verkade mestadels i Paris – även om mångahanda intryck smält samman i den säregna legering som utgör den unge vildhjärnans tonspråk.
Underbarnet Enescu var inte bara en av sin tids främsta violinvirtuoser utan även en driven pianist, dirigent, pedagog och cellist – aktiviteter som ledde till att produktionen är begränsad och antalet ofullbordade kompositioner betydande. Av de fullbordade har många först på senare tid fått plats på den internationella repertoaren och verk som den vid 20 års ålder skrivna Symphonie Concertante för cello och orkester är fortfarande en verklig raritet.
Präktig symfonisk debut
Den konsertanta symfonin – till allt utom namnet en cellokonsert – kommer aldrig att bli ett populärt repertoarstycke, men vore definitivt värd att framföras då och då. Det lyriskt mättade, smått rapsodiska solopartiet är uttrycksfullt på ett tilltalande sätt och mer än en gång går tanken till Delius.
Delius spökar, liksom bland annat Elgar och Brahms, även i den opulent instrumenterade Första symfonins (1905) kulisser och för ett finländskt öra kan tanken gå till Madetoja, vilket med tanke på den gemensamma franska nämnaren inte är fullt så kuriöst som man först kan tycka. En präktig symfonisk debut är det hur som helst frågan om och präktig är ävenså Hannu Lintus fortsättning på sitt Enescuprojekt.
Truls Mørk gör cellostämman med all den emotionella inlevelse och klangmässiga finess man kan tänka sig och Lintu lockar ett engagerat musicerande ur Tammerforsfilharmonikerleden i ett Ondinesound, som känns aningen varmare och mer levande än på de två tidigare Enescuskivorna.