Musikrecension: Avantgarde med och utan elektricitet
Kvartetten Liberty Ship med saxofonisten Esa Pietilä i spetsen släppte sin andra skiva i klubbmiljö.
Koko Jazz Club 1.3.
Den nya skivan är en dubbelupplaga bestående av en akustisk och en elektrisk skiva. Vid söndagens konsert varvade bandet material från bägge skivorna.
I bandet spelar pianisten Aki Rissanen, kontrabasisten Antti Lötjönen och trumslagaren Olavi Louhivuori, tre musiker som de senaste åren ofta dykt upp lite här och var. Rissanen, Louhivuori och Pietilä var även försedda med syntar, datorer och pekplattor.
Rytmiskt var det i huvudsak fråga om brutna rytmer och rubatospel, men även traditionellare groove hördes vid ett par tillfällen. Då det är fråga om Pietiläs musik är de jämnt pulserande rytmerna något av en överraskning.
Musiken innehåller harmonier och då inte enbart dissonanser, men om funktionsharmonik är det inte fråga.
En gång i tiden konstaterade pianisten McCoy Tyner att han inte längre hade någonting att göra i John Coltranes band då saxofonisten styrde mot allt friare sfärer. Piano har aldrig varit frijazzens populäraste instrument. Men i Pietiläs band har tangenterna återfått sin position. Rissanens pianospel balanserade ibland mellan klassiskt grepp och jazzpiano á la Hancock eller Tyner, men abstraktare ingredienser förekom även.
Förutom all elektronik är det just pianot som i positiv bemärkelse skiljer denna musik från annan friare jazz eller avantgarde, som det egentligen kan det vara bättre att tala om. Av alla notpapper att döma är musiken långt komponerad.
De elektroniska ingredienserna bestod ofta av olika loops och ljud producerade med granuleringsteknik. Denna metod för ljudsyntes innebär att man arbetar på mikronivå med mycket korta ljudsampel som kan bearbetas på olika sätt. Rissanen modulerade exempelvis korta ord och vokaler.
Särskilt intressant var en låt eller ett segment som förde tankarna till Edgar Froeses syntmusik från 70-talet, elektroniskt genomfört av Pietilä och Rissanen, som spelade och lätt förvrängde piporgelklanger.
Esa Pietiläs saxofonspel är utsökt i sin genre. Han kombinerar varma, jazzklassiska toner och ett traditionellt vibrato med multifoner samt andra barskare och fränare ljud från många tonhöjder.
Gällande Lötjönen måste man uppskatta hans stora bredd och djup som instrumentalist och artist. Hans mångsidighet är övertygande oberoende av stil. Här bjöd han bland annat på fina solopartier och cellolikt rent stråkspel.
Louhivuori spelade frenetiskt fria men beatbaserade komp, vilka förde tankarna till breakbeats utan att slagen ändå alltid landade mitt på taktdelarna. Han dubblade även som trummaskinist med en pekplatta.