Musikrecension: Gigli-sällskapets sångarkavalkad
Beniamino Gigli-sällskapet i Finland firade sitt 30-årsjubileum och sångarens 125-årsjubileum med en stor jubileumskonsert i söndags.
Musik: Bellini, Verdi, Puccini, Rossini, Massenet, Leoncavallo, Bizet, Wagner och italienska sånger. Sångare: Tiina-Maija Koskela, Paola Cacciatori, Emanuele Servidio, Mika Kares och Wilma Vernocchi. Plats: Savoyteatern 1.3.
Ända sedan grundandet har sällskapets årliga konserter med inhemska och utländska sångare utgjort en synlig och uppskattad del av verksamheten. Sällskapets eldsjäl Torsten Brander har skrivit en ingående biografi över sångarlegenden Beniamino Gigli som har publicerats på finska och på italienska. Han har också skrivit en minnesbok (med ett sammandrag på svenska) om Peter Lindroos som stod honom nära. Till jubileet utkom en stor historik över sällskapets verksamhet med sångarinformation och rikt bildmaterial.
Gigli-sällskapet har arrangerat konserter i Recanati i Italien för tolv inhemska sångare och genom åren inbjudit trettio italienska artister på besök i Finland. Till de mest berömda hör tenorerna Pietro Ballo, Fabio Armiliato och Salvatore Fisichella.
Fem sångare, tre italienare och två finländare, alternerade vid jubileumskonserten som blev en varierande sångarkavalkad. Det är lätt att i första rummet lyfta fram Mika Kares vars karriär tydligt är på väg mot stjärnorna. Hans bas eller basbaryton har en underbar klang och tekniken blir bara bättre. Han imponerar också speciellt med sin charmiga scenpersonlighet helt på kornet till exempel i Förtalsarian ur Barberaren i Sevilla (Rossini). Och hans Verditolkningar var verkligen ståtliga.
Tiina-Maija Koskela har övergått från mezzo till lirico-spinto sopran. I fjol vann hon Lauritz Melchior-sångtävlingen i Danmark och hon kommer att vara i elden om knappa två veckor som Eva i Mästersångarna på Nationaloperan. Att byta fack är inte lätt men klangen lovar mycket gott och bättre än Puccini sjöng hon faktiskt just Wagner, Elsas Einsam in trüben Tagen ur Lohengrin.
De tre italienska gästerna var intressanta. Legendariska och eleganta Wilma Vernocchi har ett och annat att lära sina yngre kolleger fastän åldern börjat ta ut sin rätt. Paola Cacciatori är en mångsidig mezzosopran som tolkade sina nummer med känsla för innehållet, till exempel Brevarian ur Werther (Massenet). Smidig figursång presterade hon också och en stark dos humor i Rosinas aria ur Barberaren i Sevilla.
Eftersom det är Beniamino Gigli vi firar var det ju lämpligt att tenoren Emanuele Servidio fyllde måttet. Hans röst har lyrisk skönhet och också kraft för spintoroller. Skratta Pajazzo och Nessun dorma sjöng han med stiltypiskt engagemang. Mest tilltalades jag av hans idiomatiska frasering i urvalet italienska sånger, till exempel Tu ca nun chiagne och Dicitencello vuje.
Till ceremonierna hörde utdelning av Gigli-sällskapets pris som denna gång gick till den duktiga pianisten och korrepetitören Liisa Pimiä och till Mika Kares. Stämningen på den fullpackade Savoyteatern var varm, trots att rösterna kanske inte kom helt till sin rätt i den torra akustiken.