Musikrecension: Underhållande och hjärtskärande toner
Sibelius-Akademins kammarorkesters konsert i fredags inleddes med ett stycke som presenterar en mera underhållande sida av Sibelius.
Dirigent Atso Almila, solist Kaisa Kortelainen, flöjt. Sibelius, Britten, Jolivet, Strauss. Tempelplatsens kyrka 27.2.
I Sibelius väldiga produktion finns genrer som ur det nutida perspektivet kan verka föråldrade eller konstiga. Ett exempel av detta är salongsvalser och -sviter, som han komponerade i början av 1920-talet och som existerar i versioner för både orkester och piano.
Sibelius-Akademins kammarorkesters konsert i fredags inleddes med Sibelius Suite caractéristique för stråkorkester och harpa (1922). Stycket representerar, som det konstaterades i förhandsinformationen on konserten, Sibelius underhållande sida.
Jag tillägger: och hans pragmatiska sida. Det fanns en efterfrågan på populära stycken, och för att försörja sin stora familj sålde Sibelius till förläggarna det som de ville köpa.
Suite caractéristiques tre korta satser innehåller inga särledes anslående tematiska idéer, men under Atso Almilas ledning pulserade och svängde musiken dock angenämt och fylligt.
Sviten fick sällskap av tre andra verk från 1900-talets första hälft: Benjamin Brittens (1913–1976) Sinfonietta från 1932, André Jolivets (1905–1974) flöjtkonsert från 1949 samt Richard Strauss (1864–1949) Metamorfoser från 1945.
Krävande metamorfoser
Britten var en 18-årig musikstudent när han skrev sin Sinfonietta för blåskvintett och stråkkvintett, men verkar ha hittat sin egen unika stämma redan då. Jag blev särskilt förtjust i den gåtfullt stämningsfulla mellersta satsen (Variations), där musikerna glänste med vackert gestaltade solofraser.
I Jolivets Konsert för flöjt och stråkorkester är det den virtuosa solostämman som drar till sig den största uppmärksamheten. Unga solisten Kaisa Kortelainen klarade suveränt av såväl de blixtsnabba passagerna och vilda drillarna som de lugna, mystiska melodierna.
Sibelius-Akademins kammarorkester grundades hösten 2014. Den unga ensemblen gjorde väl ifrån sig, även om Strauss Metamorfoser för 23 solostråkar visade sig vara en litet för krävande uppgift. Olika oenhetligheter till trots fanns det även många genuint hjärtskärande stunder i denna magnifika elegi över en värld som kriget förstörde.
Publicerad i HBL 1.3.