Svansjön – möjligen det mest pompösa av alla scenkonstverk, rik på betydelser, flitigt omarbetad från Julius Reisingers originalkoreografi till Petipas och Ivanovs version som etablerat sig som den kändaste, till alla de otaliga populärkulturella tolkningarna som gjorts på temat.

Ett gräsligt verk, slår Annika Tudeer fast i sin performance. En ung man, Siegfried, som på sin födelsedag blir kär i en svan – inte riktigt klokt!

Det ligger ett härligt, kaxigt storhetsvansinne i att Tudeer, känd från performancegruppen Oblivia, tar denna balettklassiker till en liten, lysrörsupplyst studio i Södervik, där hon sedan på ett fräckt, fräscht, roligt och bildande sätt plockar isär det.

Annika gör Svansjön är en scenisk essä, som likt Oblivias verk, fungerar som ett slags intellektuell pusseldeckare. Tudeer serverar teori, konkreta exempel och personliga iakttagelser. Hon får en att tänka så det knakar, vända och bända på ledtrådarna, känna sig som ett stort geni i ena stunden, och fullständigt borttappad bland svanar, Lacan och begärsteorier i nästa.

Spökande svanar

Tudeer skildrar sin egen kämpiga process med Svansjön, ett verk som både stöter bort och attraherar henne. Gång på gång förkastar hon idén om att göra ett solo av Svansjön, men så småningom är det uppenbart att hon inte kan bli kvitt svanarna, de har tagit makten över henne. En Svansjön, i någon form, måste födas.

Vanligtvis har jag lite svårt för monologformen där man i kronologisk ordning redovisar för diverse ”livsavgörande ögonblick”, men Tudeer leker med formen, överdriver dramatiken, liksom gottar sig i det härligt pretentiösa i att berätta om sig själv.

Juuso Volttis finurliga ljudbild, Tudeers sporadiska danssteg och hennes starka scennärvaro levandegör texten och gör den till ett fullödigt scenkonstverk.

Med en oemotståndlig humor beskriver Tudeer de innersta scenkonstkretsarna i Berlin, och sin egen plats i nätverken, samtidigt som hon dukar fram tankar av filosofer som Deleuze, Cixous och Lévi-Strauss utan att be om ursäkt.

Hela tiden förnimmer man att något stort väntar bakom knuten, mellan orden, inne i scenerna. Till och med när Tudeer är i inne i en ångestfylld period i Berlin, och flummiga svampanalogier hotar täppa igen siktet, finns det något viktigt, lärorikt och stort att ta med sig. Det är en elegant tankekoreografi Tudeer stakat ut, och som hon följer också i de mest humoristiska ögonblicken.

Rensar bort slagg

Vad handlar då Tudeers Svansjön om? Möjligen om vikten att våga förkasta idéer, gå vidare, tappa bort sig, för att sedan hitta det där essentiella, det som kanske fanns där hela tiden. Enligt den franska filosofen Hélène Cixous arbetar tanken genom oppositionerna. I Svansjön gör den moderna tiden, kvinnan och kollektivet entré med svanarna, och lämnar det gamla patriarkala samhället bakom sig. Konstnären kan rikta steget mot det nya, lämna det gamla efter sig, och förhoppningsvis landa i mitten, i nuet och närvaron.

Annika Tudeers performance rengör paletten, avlägsnar gammalt slagg ur min hjärna, fyller den med nya, klara, roliga och hisnande tankar.