Brist på skärpa i Rysslandssatir
Humoristisk finess saknas i Pirkko Saisios nya musikal om grannlandet Ryssland.
Text: Pirkko Saisio. Regi: Laura Jäntti. Musik: Jussi Tuurna. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Koreografi: Jouni Prittinen. Ljus: Morten Reinan, Ljud: Jussi Matikainen, Ville Leppilampi. På scenen: Puntti Valtonen, Juha Muje, Tiina Weckström, Markku Maalismaa, Kristiina Halttu, Timo Tuominen, Janne Marja-aho, Katariina Kaitue, Juhani Laitala, Leo Honkonen m.fl.
Premiär på Nationalteatern 26.2.
Satir brukar stinga som mest när skribenten går åt det egna samhället. Det är en delförklaring till att Pirkko Saisios Homo var en så stor teaterupplevelse. Musikalen borrade sig djupt in i homofobin i det politiska toppskiktet, och passade samtidigt på att bjuda på bildning i form av välbehövd finländsk homohistoria.
Samma sak kan delvis förklara varför Saisios nya pjäs Slava, som satiriskt skildrar det sociopolitiska klimatet i Ryssland, inte förmår engagera lika starkt. Den är mer distanserad och förutsägbar i sin kritik. Framför allt är pjäsen inte ett lika stilistiskt vasst textbygge som Homo.
I Volodjas våld
Vi möter bröderna Obeda och Pobeda – Puntti Valtonen och Juha Muje klädda som Bluesbrothers – som under olyckliga omständigheter hamnar in i det politiska spelet kring den maniske härskaren ”Volodja”. Med uppknäppt skjorta, världspolitisk hybris, och inte minst samma smeknamn, för Timo Tuominens figur tankarna till Putin, också om det aldrig sägs ut på scenen.
Vi åker tillbaka till Sovjettiden, ja, ända till Katarina den storas glansdagar och råkar i början av andra akten även på en förbittrad Ivan den förskräcklige. Av samtidshistorien behandlar Saisio nyliberalismens intåg på 90-talet, fängslandet av oligarken och Kremlkritikern Michail Chodorkovskij, och den politiska krisen i Ukraina (före den ryska invasionen).
Jussi Tuurnas musik bjuder på schlager med influenser av folkmusik. Tiina Weckström, i rollen som den ukrainska oppositionspolitikern ”Julia T”, kammar med sin karisma in kvällens största applåder när hon framför sitt sångnummer. Skådespelarna klarar av de täta sångtexterna och orkestern gör ett utmärkt jobb på scenen. Musikaliskt är helheten ändå lite intetsägande och ingen låt lyckas etsa sig fast i minnet.
Politisk oro
Ensemblen består av många skickliga skådespelare, av vilka Juha Muje i rollen som den äldre brodern, tågkonduktören Pobeda, är särskilt förtjusande.
Det är också lätt att skriva under oron som vädras i pjäsen beträffande utvecklingen i vårt östra grannland. Lagen mot ”homosexuell propaganda” är ett faktum, och Saisio ser föga optimistiskt på framtiden. Paranoian skruvas upp, förbjudna böcker bränns på bål, och ett tredje världskrig bryter ut. Det är osäkert om ens Jesus – Janne Marja-ahos klockrena imitation av Eurovisionsvinnaren Conchita Wurst – kan rädda världen med sin kärlek.
Föreställningen har poänger, men också en hel del löst material, vilket gör att den känns utdragen med sina tre timmar. Laura Jänttis regi är ställvis tam: Putinparodin är visserligen bildlik, men till innehållet rätt lam, medan Kim Jong-Un-vitsarna är riktigt simpla. Humorn är snarare publikfriande än verkligt mångskiktig.
Ett undantag är den riktigt festliga scenen där Bolsjojteaterns dansare kallas in till inspelningen av en propagandafilm. När jobbet är klart, och huvudrollsinnehavaren Gérard Depardieu åkt hem, arresteras dansörerna – i filmen skymtar ju något så ”omanligt” som tåskor.