De ljuger, baktalar och hotar

Den sannfinländska retoriken gick hem hos många missnöjda väljare. En av dem var Sirpa Ahola-Laurila. Hon anslöt sig till Sannfinländarna och jobbade för att Olli Immonen, uppställd i Uleåborgs valkrets, skulle väljas in i riksdagen. Det gick som känt vägen. Immonen blev sedan också ordförande för Suomen Sisu och är en av Halla-ahos främsta vapendragare i kampen mot invandring i allmänhet och muslimsk sådan i synnerhet.

Efter skrällsegern ville Ahola-Laurila fortsätta att driva Sannfinländarnas sak på det lokala planet.  Det förutsatte naturligtvis samarbete med de lokala sannfinländska aktivisterna. Det blev en törnbeströdd stig och Ahola-Laurilas entusiasm förbyttes i besvikelse och frustration.

I boken Soinin kupla (Soinis bubbla) ger Ahola-Laurila utlopp för sin frustration. Samtidigt tecknar hon en bild av ett parti där den egna maktpositionen är viktigast, där nästan all tid går åt till att slåss sinsemellan och där klicken runt den store ledaren Timo Soini kan strunta i alla regler och paragrafer. Till allt detta kommer en hopplöst föråldrad partiorganisation och en tradition där kvinnor förutsätts styra sin aktivitet till köket för att koka kaffe.

Den bild Ahola-Laurila ger av Sannfinländarna är inte överraskande. Det var precis lika inflammerat i Veikko Vennamos Landsbygdsparti, vars arvtagare Sannfinländarna är. Man slogs om pengar och makt och när det hade gått bra i val upplöstes  riksdagsgruppen i något skede av valperioden. De gamla landsbygdspartisterna bromsar en modernisering av partiet, menar Ahola-Laurila, men de står under Soinis beskydd.

Lika litet förvånar beskrivningen av Soinis diktatorsfasoner. Också de känns igen från Veikko Vennamos tid och så beter sig ledare i de flesta populistpartier. Konceptet bygger ju på att ha en karismatisk galjonsfigur som samlar det missnöjda folket (man förbehåller sig givetvis rätten att definiera vem som får höra till folket) mot den korrumperade makteliten.

Ahola förfasar sig över övertramp som partiets folkvalda ideligen gör. Ren rasism säger hon sig inte ha något till övers för. Hon tycker ändå synd om den "varma och trevliga" James Hirvisaari, som fick sparken från partiet och fortfarande inte förstår vad det var för fel på att låta sin gäst i riksdagen göra Hitlerhälsningar. Värre verkar hon ändå tycka att det var när en stor del av riksdagsgruppen skrev på Teuvo Hakkarainens initiativ om att unga skulle sättas på arbetspraktik utan lön. Avsikten var att förse Hakkarainens såg med gratis arbetskraft, men det hade gruppkamraterna inte insett.

Ahola-Laurilas bok är ställvis en underhållande beskrivning av hur det kan gå till bakom kulisserna i ett populistparti. I och för sig försiggår nog en hel del liknande bakom kulisserna i andra partier. Många partier använder sig till exempel av så kallade spinndoktorer, det vill säga personer som bygger upp en lämplig fasad för ledande politiker. Timo Soinis spinndoktor heter Jukka Jusula och Ahola-Laurila menar att det är han som står bakom Soinis kända oneliners, där förenklingen drivs till sin spets på verklighetens bekostnad. Hon suckar över att det redan länge har låtit som om skivan hakat upp sig och rekommenderar ett byte, för nu riskerar Soini nämligen att bli en pellejöns som bara häver ur sig smaklösheter.

Trots sin frustration har Ahola-Laurila inga planer på att lämna Sannfinländarna. Hon är oroad över de dalande gallupsiffrorna och ger råd till partiledningen om hur trenden skulle kunna vändas. "Invandringskritikerna" bör få ett större inflytande i partiet och det politiska budskapet bör skärpas, säger hon. Det betyder bland annat krav på att Finland ska ut ur euron och strama till invandringspolitiken ordentligt.

Ett krav som går igenom hela boken är att det måste bli slut på personkulten kring Soini. Modigt, men naivt så det förslår.

Marianne Lydén
Skribenten är fri skribent och tidigare politisk reporter vid HBL.