Grabbigt så det förslår (och blir över)
Det är inte endast tv- formaten som förflyttar sig över landsgränserna. Även spelfilmerna råkar ut för nyfilmatiseringar, inte sällan med amerikanska förtecken.
Manus: Mustonen, efter ett originalmanus av Claudia Boderke och Lars Mering. Foto: Daniel Lindholm. I rollerna: Aku Hirvinemi, Jaajo Linnonmaa, Sami Hedberg, Lauri Tilkanen, Maria Sid.
Vitsord:
Taneli Mustonens Klassträffen (Luokkakokous) bygger däremot på ett danskt original, Klassefesten. Det är en film som gått åtminstone undertecknad förbi så varför inte koncentrera sig på den finländska upplagan, en ålderskrisande kompiskomedi med road trip–vibbar.
Här har vi tre gamla klasskamrater som närmar sig fyrtio bast, en utmaning som heter duga. Ta till exempel Niklas (Aku Hirviniemi) som bor i radhus, rattar en familjebil och kör med cykelhjälm, allt sånt som får honom att känna sig gammal.
I den meningen ligger Tuomas (radioprofilen Jaajo Linnonmaa), rockstjärnan, bättre till. Damer och äventyr finns det gott om, "fyrtio är det nya tjugo" är hans devis.
Antti (ståuppkomikern Sami Hedberg) är det tredje hjulet, den nyligen frånskilda bjässen som har svårt att komma över att hustrun lämnat honom för en tio år yngre man – parets egen terapeut!
Nåväl, nu väntar en klassträff med därtill hörande hotellnätter. Det betyder massor av dricka, härjas och sexuellt spetsade utsvävningar, även om det bör sägas att det är mycket som inte går vägen. Pinsamhet är medelåldersmannens arvedel.
Den inhemska filmkomedin är inte den mest sofistikerade av berättartraditioner och i den mån Suomi-filmi gått in för att skildra unga män och dåligt leverne är filmografin rentav gräslig. Sett mot den bakgrunden är Klassträffen en något sånär positiv överraskning.
Här festar man så det står härliga till – utan att ångesten utgår med segern, utan att någon drunknar eller tar sitt eget liv. Till det kommer en räcka komiska pärlor som vrider om kniven i det krisande köttet.
Sekvensen där Niklas med sina bakdelsbesvär uppsöker läkaren, svärfar Taneli Mäkelä, är ett tragikomiskt paradnummer. Och det finns mera av den varan, som i scenen där Hirviniemi går in för att frisera släktklenoderna.
Ja, och så var det bluesbrodern Tuomas som i en svag stund får för sig att det kanske finns mera än vin, kvinnor och sång här i livet.
Men nu är ju Klassträffen inte den filmen, nixpix. Här var det tuta och kör, fickbiljard, gökas och krökas, detta i ett tempo som gör att skratten så småningom fastnar i halsen.
Manlig vänskap och solidaritet i all ära men här blir det bara för mycket av det goda, av det grabbiga och grisiga. I den meningen är alla jämförelser med Todd Phillips The Hangover överflödiga.