När begär iscensätts med skärpa och humor
Den kvinnliga, normkritiska regissören förvandlas själv till maktfullkomlig "kulturman" i Milja Sarkolas nya, vansinnigt engagerande pjäs.
Text, regi: Milja Sarkola. Dramaturgi: Heini Junkkaala, Henriikka Himma. Scenografi: Kaisa Rasila. Ljus: Heikki Paasonen. Ljud, musik: Kasperi Laine. Dräkter: Riitta Röpelinen. På scenen: Iida Kuningas, Lotta Kaihua, Tommi Korpela, Elena Leeve, Sanna-Kaisa Palo, Emmi Parviainen.
Premiär på Q-teatern 19.2.
Kvinnan är 24 år och ska komma ut. Pappan, klädd i marimekkorandig badrock (charmig och irriterande självupptagen i Tommi Korpelas träffsäkra gestaltning), visar stor förståelse. Han är ju tolerant – det måste man vara i deras bransch! Och Vivica var ju också homosexuell, hon kunde tala riktigt fräckt om sina kvinnoaffärer.
Dottern (Lotta Kaihua) är generad, lättad, men samtidigt också besviken. För på något sätt har pappan återigen lyckats vända det till att handla om honom själv.
Det autofiktiva i Milja Sarkolas pjäs attraherar, kittlar, pockar på uppmärksamhet. Det är, och det är inte, verkligt. För även om en liknande scen finns skildrad i en biografi över fadern Asko Sarkola, är det här framför allt en iscensättning av ett pinsamt, rörande och i efterhand komiskt "komma ut"-ögonblick.
Privat blir delad upplevelse
I sin föregående pjäs Perheenjäsen (Familjemedlem), om en komplicerad far–dotter-relation, visade Milja Sarkola hur fiktionen kan göra det privata allmängiltigt, hjälpa det växa sig till något betydligt större än en voyeuristisk upplevelse för publiken.
Men till tjusningen hör också den våghalsiga djärvheten i att dramatikern öser ur det självupplevda. I den nya föreställningen Jotain toista (en kvistig titel att översätta till svenska, ungefär "på någon annan") leker Sarkola öppet med publikens biografiska kunskaper, hon nästan retas med oss. Förutom en teaterchefspappa, placerar hon en skådespelarbror och en mäkta arg hustru på scenen. Måste hon skriva också om dem? undrar Emmi Parviainens figur, trött och sliten av barnskötsel och en partner som gör allt för sin konst, men ringa för familjelivet.
En av orsakerna till att vi återigen serveras en så stark, rolig och vansinnigt engagerande föreställning är Sarkolas hänsynslöshet också mot sin huvudperson, den kvinnliga regissören, som med styrka och stor passion spelas av Iida Kuningas.
Kuningas leder oss genom plågsamt genanta ungdomsminnen om föreställd kärlek, till nuet då regissören håller på att sätta upp en ny föreställning på Q-teatern. I den ska hon forska i personligt begär, samtidigt som hennes eget äktenskap håller på att gå i kras.
Det pinsamma, komiska, sköra och oerhört bekanta i mötena mellan personerna tas fram med en sådan exakthet på scenen – än en gång visar Milja Sarkola sin storhet, inte bara som dramatiker, utan också som regissör.
Kvinnligt begär
Föreställningen handlar om begär, om att iscensätta kvinnligt, homosexuellt begär. Det görs ställvis parodiskt som i inledningsscenen där skådespelarna med konstlad sensualitet väser repliker i stil med "Lick my pussy!". Sexscenen i slutet spelas däremot utan ironiskt filter, som ett försök att skapa en ny, egen iscensättning av sexualitet på scenen.
Inte för så länge sedan tände debatten om "kulturmannen" till i Sverige, delvis med anledning av Lena Anderssons roman om en yngre kvinnas relation med en självupptagen, äldre manlig konstnär.
Milja Sarkola är inne på liknande spår. Regissören, nu spelad av en pondusfylld Sanna-Kaisa Palo, kritiserar normerna, det slentrianmässiga sättet som femininitet och kvinnlig sexualitet iscensätts utifrån en manlig blick. Hon läxar upp en manlig kollega som nyss uppmanat sina skådespelerskor att klä sig i string och högklackat på scenen.
Men en stund senare bevittnar vi hur hon själv utnyttjar sin maktposition gentemot unga skådespelare som hyllar henne som sin "favoritregissör". Hon sviker en av dem, trånar efter den andra, sätter sitt äktenskap på spel i jakten efter "någon annan". Jotain toista är i allra högsta grad en pjäs om relationen mellan regissör och skådespelare, och om regissörsyrkets manipulativa sida. Men går det att vara på ett annat sätt?
Tidsbild som tjusar
Precis som i I taket lyser stjärnorna lyckas Sarkola skapa en stark "generationskänsla". En stor del av pjäsen utspelar sig under det sena 90-talet vars slitna, industriella klubbestetetik trovärdigt återskapas av scenografen Kaisa Rasila. Kasperi Laines musik, med fiffigt utvalda örhängen, bidrar också till tidsbilden.
Elina Leeve är underbar som regissören som tonåring, och gör en comedienne-insats som bär på något Lena Dunham-aktigt. Sanna-Kaisa Palo bjuder på stingande, självironisk humor i rollen som den åldrande, kärlekskranka regissören. Skådespelarna får alla lysa, de är precisa och skoningslöst nära publiken.
Föreställningen är inte lika tajt som Perheenjäsen. Den är yppigare, men har också en annan natur. Framför allt är det humorn som får skina när Milja Sarkola passar på att visa upp en ny sida av sitt rika konstnärskap.