I skuggan av nyhetsrubrikerna
De starka, nästan science fiction-aktiga landskapen, får gruvdokumentären Talvivaaran miehet att sticka ut.
Foto: Heikkinen, Jarkko T. Laine, Hannu-Pekka Vitikainen.
Vitsord:
Få industriella satsningar har gett lika stora rubriker som nickelgruvan i Talvivaara, en av de största i sitt slag. Och som bekant har nyheterna sällan varit goda.
Läckorna från avfallsbassängerna har avlöst varandra och i repertoaren ingår också luktproblem samt föroreningar i de omgivande vattendragen. Även människoliv har gått förlorade. För att inte tala om de ekonomiska förlusterna, om misslyckade aktieemissioner och konkursförfaranden.
Mera om detta i Markku Heikkinens Talvivaaran miehet där verkstadsgolvet äntligen får ordet - bara för att bli överkört av en allmän opinion som på informationsträffarna sopar golvet med den tekniska expertisen. Typ skäms på er!
Det är nästan så man tycker om de anställda som med tilltagande oro och skepsis tar åt sig av de dåliga nyheterna. Men det som gör att Heikkinens dokumentär sticker ut är det starka bildmaterialet.
I den meningen framstår Talvivaaran miehet närmast som en science fiction-studie, med allt vad det innebär av gigantiska ”månlandskap” och high tech-byggen som gör att arbetskraften reduceras till blott brickor i en näringspolitisk fullblodstragedi.
Detta är på gott och ont, för även om Talvivaara-gruvan är ett i sig respektingivande maskineri – man fattar nästan inte hur stort allting är - blir de övriga karaktärerna något anonyma och ansiktslösa.
Mest spännande, gripande, är filmen när det blir tal om det personliga pris som de anställda får betala. På den punkten handlar det inte endast om samarbetsförhandlingar och oro inför framtiden utan också om skolbarn som blir mobbade för att mamma eller pappa jobbar i Talvivaara.