Dagbok från ett dåraktigt prestationssamhälle
35-årsjubilerande Vesa Vierikko i högform spelar huvudrollen i Ryhmäteatteris nya satir om det så kallade välfärdssamhället.
Text: Esa Leskinen, Sami Keski-Vähälä. Regi: Esa Leskinen. Scenografi och dräkt: Janne Siltavuori. Ljus: Tomi Tirranen. Ljud: Jussi Kärkkäinen. På scenen: Vesa Vierikko, Robin Svartström, Minna Suuronen, Taisto Oksanen.
Premiär på Ryhmäteatteri 12.2.
Går man till Ryhmäteatteri kan man vara säker på att bli överraskad, underhållen och måttligt förvirrad, men aldrig besviken. Mielipuolen päiväkirja (En dåres dagbok), inspirerad av Gogols noveller Näsan och En dåres anteckningar, är inget undantag. Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä har skrivit ihop en fartfylld tragikomedi om dagens individualistiska konsumtions- och (så kallade) välfärdssamhälle där det enda som räknas är framgång och där framgången beror på en själv – det gäller bara att kämpa på och vara positiv mitt i de oöverskådliga organisationsförändringarna som avlöser varandra fortare än de föregående har hunnit implementeras.
Föreställningen, som tillägnas Helsingfors stads kultur- och biblioteksnämnd, inleds med en "varudeklaration" som lovar att vi kommer att vara lyckligare och att allt kommer att kännas mycket bättre efteråt, och ifall något förblir oklart uppmanas vi ringa ett mobilnummer. Jag kollar upp det: det går till Matti Apunen på Näringslivets delegation Eva.
35-årsjubilerande Vesa Vierikko i högform spelar huvudrollen som den allt mer förvirrade bokföringsassistenten Putkonen, och levererar precis det man kan förvänta sig, från hur han för sin långa gängliga lekamen till gummiansiktets vridna mimik. Robin Svartström, Minna Suuronen och Taisto Oksanen lyser precis lika starkt i det halva dussinet roller de står för var. Hela ensemblen uppvisar en otrolig transformationsförmåga och bredd och man kan inte annat än njuta av de hiskeligt proffsiga prestationerna.
Esa Leskinens regi är rapp och nyansrik. Åttiotalsmusiken – från Toto till Village People (ironisk ljuddesign signerad Jussi Kärkkäinen) – ger en saftig patosladdad stämning och de några dans- och sångnumren är läckra. Leskinen & Keski-Vähälä har plockat de absurda russinen ur Gogols noveller och med ett lyckat recept bakat in dem i samtidens överjästa bullalängd.
Mielipuolen päiväkirja är satir med breda penseldrag, underhållande och träffande sådan, men jag kan inte undgå känslan att jag sett detta förut och att föreställningen kommer några år för sent. Referenserna känns föråldrade: Putkonens firma köps upp av Microsoft, de amerikanska säkerhetstjänstemännen talar om skendränkning. Att driva med samarbetsförhandlingar, strukturomvandlingar och all den eufemistiska jargong som hör till ger många skratt men är inte jätte nytänkande. Att den fartblinda chefen måste heta Ezekiel Snushuvud är rent ut sagt dammigt.
Men detta till trots är Mielipuolen päiväkirja klassisk Ryhmäteatteri-kvalitet. Bakom humorn finns allvaret. Putkonen, en förlorare på alla livsområden men med en otrolig optimism, slirar ner för vansinnets brant; men det är inte utan att det samhälle han lever i ter sig minst lika sjukt. Sluttonen i föreställningen är oväntat mörk, då fyra gråa mentalvårdspatienter stämmer upp i låten Africa, vars text fritt översätts till finska: Viekää minut pois tästä maailmasta, för bort mig från denna värld.
När kommer vi att stanna upp och så som prärievargen som jagar den långbenta fågeln i 1950-talsanimationen Roadrunner inse att vi för länge sedan sprungit ut över klippbranten, titta ner och störta handlöst mot det bottenlösa bråddjupet?