Helvetescirkusen besökte staden
Det amerikanska metalbandet Slipknot har ömsat skinn med ett nytt album och nydesignade groteska scenmasker. Turnéns avslutande konsert i Helsingfors gav publiken vad den väntat på – ett tillfälle att härja loss till helvetescirkusen.
Ett fullpackat Ishallsgolv jublar när ridån går upp till tonerna av introspåret på det nya albumet The Gray Chapter. På scenen står niopersonersbandet Slipknot i full mundering – svarta overalluniformer och dystra masker. Scenen består av en rejäl ramp som ur en mardröm med cirkustema, prydd av en grym clownfigur i bockhorn. Två av bandets tre trumspelare snurrar redan i lyftkranar på scenkanterna. Sedan brakar det loss och pågår i två timmar.
Slipknots låtar och scenshow öser all energi ur någon sorts frustration. Musiken varierar från äldre melodilösa grova rytmiska låtar till låtar där det rytmiska varvas med starka lyft i melodiska refränger, en stil det nyaste albumet följer.
- Intro: XIX / Sarcastrophere
- The Heretic Anthem
- My Plague
- The Devil in I
- Psychosocial
- The Negative One
- Disasterpiece
- Opium of the People
- Dead Memories
- Before I Forget
- Duality
- The Blister Exists
- Spit
- Custer
- ENCORE:
- (sic)
- People = Shit
- Surfacing
Framför scenen är det fritt fram att springa, sparkas och knuffas. Faller man omkull blir man snällt uppdragen. Här får frustrationen ageras ut. Det blir tydligt att man är här för att härja loss.
Sångaren "#8", det vill säga Corey Taylor, säger att turnerandet känns bättre än någonsin under bandets sexton år långa karriär. En riktig klyscha till speak, men visst har bandet haft en svacka. Den prisade trumspelaren Joey Jordison lämnade bandet ett drygt år sedan – eller blev sparkad, beroende vem man frågar. Tre år tidigare omkom basisten Paul Gray. Efter motgångar är bandet dock i form igen.
När nio maskerade typer moshar, slår med bobollsträ på metalltunnor och pellejönsar på och vid scenrampen som sprutar eld, blir det fulla poäng i scennärvaro. Att låtarna är bra och Slipknot förädlat sin produktion gör helheten entydigt bättre. Ett duktigt band backar upp Taylors starka röst som ger framträdandet en viktig närvaro.
Plötsligt kastar någon en mask föreställande ett hästhuvud tvärs över den härjande horden i Ishallen. En stund senare springer någon annan glatt runt på golvet i samma hästmask. Allt det brutala låtarna osar av utmynnar ändå i en sympatisk avslutning: – Sköt om er, sköt om varandra, hälsar Taylor till den nöjda publiken när konserten avslutas.
Trots att bandet har ömsat skinn och vaknat ur dvalan, är det samma bekanta Slipknot-stuk genom hela låtmaterialet. Och man hör på tonen i publikvrålet att man väntat på det här med iver.