Musikrecension: Klangkänsligt studium i Bach och snö
Det kan ej hjälpas. Avanti!s och Helsingfors kammarkörs avslutningskonsert gav intrycket av en lätt antiklimax efter en i övrigt mestadels fräscht öronöppnande Musica nova-vecka och det är verkligen inget som kan sättas på de hårt jobbande musikernas konto.
Kabelfabriken 14.2. Dirigent: Ilan Volkov. Abrahamsen, Rihm.
Hans Abrahamsens Bachinspirerade Schnee, 10 kanoner för nio instrument (2008), var ett i sig lika spännande som ambitiöst studium i klangkänsligt fragila musikaliska åtbörder, som spände från någorlunda intrikat sammansatta harmonier till ett slags suggestiv, snudd på sydamerikanskt färgad etnominimalism.
En timme och fem minuter är dock för mycket av det goda hur meditativt subtilt och klangskirt uttryckt det hela än är. Till synes statisk musik kan inte sällan vara full av emotionell rörelseenergi, men här föreföll de musikaliska skeendena ställvis blott stillastående och renons på nödvändig framåtdrivande inre kraft.
Till Abrahamsens fördel skall dock sägas att han är en sällsynt sensibel och klangmedveten tonmålare och texturerna, som frambringades medelst två flyglar, tre stråkar, tre träblåsare och en slagverkare, fick i de bästa stunderna närapå något magiskt uppfordrande över sig.
Fläkt från skräckkabinettet
Tyske tonsättargurun Wolfgang Rihms (f. 1952) klangvärld i Innere Grenze för två trumpeter, två tromboner, valthorn, sex slagverkare, tre sopraner och en mezzosopran (1987) – andra delen av den nittio minuter långa triptyken Klangbeschreibung – var dock vare sig subtil, skir eller magisk till sin beskaffenhet.
Den attackerar tvärtom den intet ont anande lyssnaren från alla håll och kanter – musikerna är spridda runt salen – vilket i sig förstås kan vara helt spännande. Rihms ultrafragmentariska och dramaturgiskt diffusa tonspråk visade sig tyvärr vara allt annat än spännande och framstod mest som en unken fläkt från den efterkrigstida modernismens skräckkabinett.
Den enormt produktive Rihm har över 400 verk på sitt samvete och stilarterna är nästan lika talrika. Rihm kan med andra ord låta litet hur som helst, beroende på vilket stycke som råkar stå i tur, och nu råkade det alltså handla om en relikt som borde ha fått självdö utan att göra desto större väsen av sig.
Hatten av dock för de tappert kämpande Avantimusikerna och HKK-sångarna, som under Ilan Volkovs insiktsfulla men emellanåt aningen tveksamma ledning – åtminstone Abrahamsenstycket kunde hade vunnit på en snäppet rörligare tolkning – gjorde bästa möjliga av situationen.