Musikrecension: Hvorostovskij charmade publiken
Kaunas stadsorkester, dir. Constantine Orbelian. Italienska och ryska arior och sånger. Finlandiahuset 14.2.2015.
Få klassiska sångare har en sådan utstrålning som den sibiriske stjärnbarytonen Dmitrij Hvorostovskij. Med sin sportiga figur och sitt askblonda hår har han från början odlat en utstuderat maskulin image som inte avtagit med åren.
People's Magazine valde honom 1991 till en av världens 50 vackraste människor. Man kan givetvis fråga sig vad den kommentaren gör i en konsertrecension, men faktum är att den fysiska framtoningen påverkar hans scenkarriär. Några av hans bästa roller är så kallade bad boys, Luna och Eugen Onegin samt idealisten Posa. Och i dem låter han lika elegant och "tuff" som han ser ut.
Kanske litet överraskande innehöll den förra delen av konserten tidig italiensk musik. Hans teknik är stabil, andningen fenomenal och med sin speciella kärnklang fick han Antonio Cesti och Giulio Caccini att låta intressanta. Snyggt sjöng han också Frondi tenere...Ombra mai fu ur Xerxes (Händel) men där finns det ju konkurrens. Första halvleken slutade med två franska operor av Rossini och Donizetti som han sjöng med flytande linje i italiensk översättning.
Efter pausen kom de ryska ariorna där han strålar med stil och inlevelse. Arian ur Chovansjtjina (Musorgskij) var innerligt gripande, Prins Igors aria (Borodin) ståtlig och Alekos kavatina (Rachmaninov) varm och gripande. Och så kom en inlevelsefull tolkning av Tomskijs ballad om de segrande tre korten i hasardspel ur Spader dam (Tjajkovskij).
Verdi är den kompositör som Hvorostovskij nuförtiden ser ut att sjunga mest och för ett drygt år sedan lade han Jago till den långa raden fina rollskapelser. Han avslutade konserten med en kuslig tolkning av Jagos credo ur Otello med ett nästan obehagligt skratt på slutet.
Dmitrij Hvorostovskij var i god form hela kvällen och blev föremål för en viss typ dyrkan från en del av publiken. I rätt repertoar är han väl värd att firas. Extra numret blev en emotionell folksång utan ackompanjemang som hette Farväl lycka (om jag hörde rätt). Om den nog så entusiastiska publiken hade haft litet mer tålamod, så hade vi säkert fått några till.
Konserten ackompanjerades av Kaunas stadsorkester från Litauen under ledning av Constantine Orbelian, hans ordinarie dirigent på turné. De småtrevliga urvalet orkesternumren spelades mycket korrekt.