När teater får flippa ut ordentligt
Tänk om världens undergång låg precis bakom knuten? Vem skulle få den sista burkaprikosen? På Viirus undersöks västerländsk existentiell ångest på ett tokigt och underbart sätt.
Text: Marius von Mayenburg. Övers.:Ulf Peter Hallberg. Regi: Janne Pellinen. Scenografi, kostym: Annina Nevantaus. Ljus: Lauri Lundahl. Ljud: Jani Orbinski. På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Nina Palmgren, Oskar Pöysti.
Premiär på Teater Viirus 12.2.
Det börjar som en prydlig, färdigtuggad fars.
Men publiken som kommit för att se totalabsurd tysk komedi av Schaubühne-teaterns husdramatiker Marius von Mayenburg behöver inte vara orolig. I det white-on-white-inredda vardagsrummet, dekorerat med en och annan rustik möbel, bland människor som har råd att åka på skidsemester eller till en exklusiv strandort, börjar det snart hända grejer.
Som att en SS-officer dyker upp och får sällskap av en kåt älg, en utblottad städerska och en viking i guldspandex. Ja, allt kan hända när kammarspelet slås sönder på Viirus scen med flimrande ljus och kortslutningar. Det är riktigt spännande – och himla roligt.
Skådeplatsen är ett medelklassvardagsrum. Paret Eva och Robert kommer hem från semestern och märker att allt inte står helt rätt till. En okänd krukväxt har uppenbarat sig och under soffan ligger sopor och stinker. Och husvakterna, paret Judith och Sebastian, beter sig konstigt, nästan som om de trodde att våningen var deras.
I Perplex spricker ytan på "normalfarsen" upp, pjäsen flippar ut i helbisarr, existentiell komedi för att sedan återgå till det normala. Personerna ändrar skepnad, bildar nya par, ordnar maskeradfest med temat "nordiska nätter" som går till överdrift när en av dem klär ut sig till nazist.
En stund senare är vi på lägenhetsvisning, judomatch, vid en fjord där en skidåkare och en älg upplever en het passion under himlen. Men ofta befinner vi oss här och nu, på en teater. Mycket av Perplex är nämligen metateater – teater om teater – där skådespelarna kan kritisera en roll för att vara övertydlig och en annan för att vara helt oförståelig.
Smart och snyggt
Janne Pellinen har skapat en smart, snygg, helgjuten föreställning som är stram till formen, men som ändå tillåter lek. Lauri Lundahls magiska ljusdesign och Jani Orbinskis suggestiva ljudvärld är oumbärliga för den speciella stämning som råder.
Som tema utkristalliserar sig undergången, för trots att det ofta är kul pyr hemska hot under ytan
Förintelsen, förruttnelse, att ligga under jorden och titta upp, krig och vulkanutbrott som ödelägger hela civilisationer. Tänk om det bara finns en enda burk aprikoser kvar? Då är det åtminstone inte den utländska städerskan som får ta för sig. Hon, spelad av Nina Palmgren, dör på golvet, medan medelklassparet Judith och Sebastian (Maria Ahlroth och Viktor Idman) slafsar i sig de blöta frukterna. Kolonialism, exploatering, de brott västvärlden begått hemsöker hela tiden scenen, också om nazitemat säkert förlorar en del av sin betydelse när det rycks ur sitt tyska sammanhang.
Skådespelarna gör ett utomordentligt arbete som flabbande farsaktörer och i alla de märkliga och komiska situationer de hamnar i.
Viktor Idman är toppen som korkad, halvnaken apsnubbe som tror sig ha kommit på både evolutionsteorin och Platons grottanalogi, medan Maria Ahlroths Judith är som roligast när hon försöker hantera kaoset genom att leka normal. Nina Palmgren är underbar när hon försöker övertyga oss och medspelarna om att hennes utklädnad till isländsk vulkan är en succé, medan Oskar Pöysti är hejdlöst rolig i gestalten Roberts olika identitetskriser.
Meningsfull tokighet
Språket går på tomgång, det är urvattnat, fyllt av fåniga ordlekar och symboler som förlorar mening, tomt klingande begrepp som "älskling", "en god mor", och det enda som i själva verket tycks vara varaktigt är judoreglerna.
Personerna lider av rädsla för meningslöshet, till den grad att Annina Nevantaus scenografi måste plockas isär som bevis på att det fortfarande finns någonting kvar där ute.
Det fina med föreställningen är att tokigheterna ändå är meningsfulla på scenen.
Precis alla trådar i texten lyckas föreställningen inte till fullo följa upp, men så är det en väldigt rik pjäs. Den vision vi serveras är oerhört eggande.