Musikrecension: En vecka full av höjdpunkter
Många framföranden har varit av toppklass, men Uusinta Ensembles konsert i onsdags har imponerat allra mest på Wilhelm Kvist.
Helsingfors & Esbo 11-12.2.
Det var lika svårt som alltid att säga något om Musica Nova när festivalen startade för en dryg vecka sedan. Om en och annan kompositör var bekant sedan tidigare var så gott som alla verk för mig helt nya. I dag när festivalen är inne på sin nästsista dag är det betydligt lättare att se karaktärsdrag. Anssi Karttunen planerade ett program där korten blandades under varje konsert och där den gemensamma nämnaren blev utförandenas höga standard.
Karttunen som i motsats till tidigare Musica Nova-arkitekter inte är kompositör har lagt ner stor vikt vid att hämta de bästa interpreterna till festivalen. Förutom de arrangerande institutionernas musiker, sammantaget flera hundra till antalet, kommer jag att med värme minnas till exempel Boulangertrions konsert med pianotrior i Tempelplatsens kyrka samt stiliga recitaler av pianoprofessorn Tuija Hakkila och slagverkaren Pedro Carneiro.
Höjdpunkten under Hakkilas konsert på Stadshuset var uruppförandet av Jovanka Trbojevics halvtimmesverk Between Me And Bach. Lite oväntat och ganska effektfullt var hur Trbojevic mitt i den tidvis om Boulez minnande texturen gick över till ett ad libitum-parti där pianisten förväntades stämma in med en nynnande solostämma à la Glenn Gould eller, som i det här fallet, en extra röst i form av Joonatan Rautiolas sopransaxofon. Effektfullt! Salvatore Sciarrinos hackspettsliknande tysta upprepningar som balanserades mot bullriga avbrott i Notturno no. 2, Paavo Heininens drivna uttryck i tredje sonaten eller Saariahos avväpnande stämningar i encorenumret var också utsökt fina.
Hisnande virtuositet
Slagverkaren Pedro Carneiro som uruppfört över hundra verk under karriären visade prov på sin sagolika virtuositet under recitalen på konstmuseet EMMA i Hagalund i torsdags. Av styckena för marimba minns jag Toshio Hosokawas Reminiscence, inspirerat av tonsättarens upplevelser i sin mammas mage (hör och häpna!), med så dova ljud på de allra lägsta tonerna på marimban att man nästan kunde inbilla sig att stycket involverade elektronik. Höjdpunkten inföll med Xenakis Rebonds, skrivet för sju membraninstrument och två träblock, som sedan det skrevs 1988 blivit något av en klassiker bland slagverkare. Nu framfördes det i ett sagolikt tempo som fick de flesta att spänna öronen.
Tapiola sinfonietta spelade också på hög nivå i torsdags med Ryan Wigglesworth som dirigent och där hans egen violinkonsert framfördes. Violinkonserten var dock något av en antiklimax, mjuk, skön och lekfull musik förvisso, men alltför mjäkig och luddig, trots ungerska violinvildungen Barnabas Kelemens skickliga insats. Av övriga stycken gjorde Oliver Knussens Stravinskyinfluerade nyklassicism i Music for a puppet court ett smått irriterande intryck, medan Zosha di Castris Strange Matter för liten ensemble inledningsvis verkade intressant även om intresset inte höll i sig till slut. Residenstonsättaren Fred Lerdahls Spirals bjöd på ett välljudande flyt med expressiv båge medan Ligetis Melodien från 1971 redan var gammal musik i sammanhanget och i en klass för sig.
Allra mest har jag ändå inspirerats av hela Uusinta Ensembles konsert på Riddarhuset i onsdags. Brittiska Stuttgartprofessorn Nicolas Hodges spelade suveränt både i Jérôme Combiers lekfullt skimrande Lichen, där pianots lägsta toner hade dämpats med en spännande effekt som följd, och i Pascal Dusapins Jetzt Genau, som påminde om genomkomponerad frijazz och där pianots högsta toner hade dämpats med en lika spännande effekt som följd. Fred Lerdahls Time after time flöt framåt med en jämn, skön puls utan att den någonsin kändes banal, och den chaconne- eller passacaglia-liknande uttrycket framkallade tidvis ett lika mustigt sug som i dirigenten Magnus Lindbergs egen musik.
Dansken Christian Winther Christensens stråkkvartett var en verkligt uppfriskande historia i sammanhanget, som en webernsk aforism, medan Riikka Talvities Village Party för ensemble och steppande oboist (Anna-Kaisa Pippuri) kanske inte blev det stora humoristiska inslag som det var tänkt som. Friskt vågat är ändå hälften vunnet och det är bara att önska kompositören lycka till på motsvarande utforskande exkursioner framöver.
Välbesökta Musica Nova-festivalen avslutas på lördag med Avantis och Helsingfors kammarkörs konsert på Kabelfabriken kl. 18.