Tretton ouvertyrer
Det blir någonting som åtminstone är utpräglat annorlunda på Takomos scen i Rödbergen. Laura Murtomaas föreställning Alkusoitto – Mash Up är ett hopkok på temat ljud och musik, en föreställning som börjar på nytt tretton gånger.
Musik, regi: Laura Murtomaa. På scenen: Laura Murtomaa, Hanna Raiskinmäki, Jaakko Kiljunen och Ainu Palmu. Premiär på Teater Takomo 8.2.
Murtomaa och hennes ensemble undersöker ljud och musik i en mängd olika former. De spelar diverse instrument och sjunger, de läser texter om universums oändlighet och befruktningsögonblicket – det blir med andra ord en salig blandning av högt och lågt. Därav beteckningen ”Mash Up” i föreställningens titel, som syftar till en kombination av två eller flera musikstycken.
Titelns första ord, ”alkusoitto” (ouvertyr, preludium), är också en slags karaktäristik för föreställningen, som är indelad i tretton mer eller mindre fristående nummer. Varje nummer kan tänkas som ett slags förspel för en föreställning, men de radas helt enkelt upp efter varandra, så att resultatet närmast liknar en konsert. Det här intrycket förstärks av att ensemblen mellan numren snackar avslappnat medan de stämmer instrument eller plockar fram rekvisita.
Den allra första ouvertyren framförs på tvärflöjt i foajén av Kaisa Kortelainen. Sedan följer Murtomaas sketch ”Mr Playbackboy”, ett skickligt framfört standardnummer ur hennes repertoar. Det handlar om en dragperformance med glimten i ögat där hennes karaktär mimar till ett potpurri av poplåtar.
Lyssnandets konst
Ouvertyrerna avlöser varandra och innefattar allt från kantelespel vid lägerelden till kubansk folkmusik och diskussionsöppningar om rasism, moderskap, tonbildning och diverse annat. Att det blir ganska hackigt säger sig självt, och hackigheten är ju på något sätt grundidén i det hela.
Någon form av tematik finns ändå i ljudets och musikens funktion, som ju allt kan sägas handla om. Det innefattar också saker som kommunikation och vikten att kunna lyssna och höra andra människor. Det sistnämnda blir också en slags antirasistisk ståndpunkt som förstås är angelägen men som liksom det mesta i föreställningen närmast blir ytskrap.
Särskilt vacker är ouvertyr nr 4 som handlar om konstnärlig inspiration, detta så magiska ögonblick. Hanna Raiskinmäki förvandlas till sjöjungfru med hjälp av en rulle aluminiumfolie och förs runt på en hjulförsedd kontorsstol i en meditativ dans. I ögonblick som det här är föreställningen som bäst, då innovativa lösningar blandas med avslappnad humor.
Andra gånger når man inte riktigt fram, och en hel del av idéerna kunde kanske ha fått stanna i övningslokalen. Så blir det ju ofta i den här typen av föreställning, där processarbetet får synas också i slutresultatet. Det man i brist på större aha-upplevelser kanske främst tar med sig är den nyfiket öppna och inkluderande stämning som präglar föreställningen.