Äktenskapsklassiker med få överraskningar
Vem är rädd för Virginia Woolf har fått en uppdaterad språkdräkt, men tolkas förutsägbart på Esbo stadsteater.
Text: Edward Albee. Översättning: Reita Lounatvuori. Regi: Pasi Lampela. Scenografi och dräkter: Markus Tsokkinen. Ljus: Max Wikström. Ljud: Tommi Koskinen. Mask: Kaarina Kokkonen. På scenen: Satu Silvo, Antti Virmavirta, Markus Järvenpää, Minka Kuustonen. Premiär på Esbo stadsteater 11.2.
Det är inte svårt att föreställa sig hur chockerande Vem är rädd för Virginia Woolf måste ha varit när den hade premiär 1962.
Att säga att den amerikanska familjeidyllen är en enda stor charad, att rota bland de smutsiga och snuskiga vrakdelarna i ett havererat medelåldersäktenskap var säkerligen sprängstoff i en tid då folk inte hade för vana att "öppna sig" i lika hög grad som i dag – varken på scenen eller i privatlivet.
När Edward Albees äktenskapsdrama sätts upp i vår tid både står och faller pjäsen med skådespelarna.
Elizabeth Taylors och Richard Burtons legendariska filmvariant av det olyckliga paret Martha och George från 1966 satte ribban högt, och många i publiken lär ha deras prestationer som måttstock.
Inte groteskt nog
Antti Virmavirta är skicklig i rollen som George, historieprofessorn som misslyckats både i karriärutvecklingen och som patriark, den enhet som samhällsstrukturerna är uppbyggda kring och som Albee kritiserar.
Virmavirta hanterar Reita Lounatvuoris fyndiga nyöversättning elegant, och med små gester och betoningar får han till en egensinnig, ofta humoristisk, tolkning av figuren.
Satu Silvo skriker och häller i sig vodka, men hennes Martha lyckas aldrig bli riktigt spännande. Gestalten är inte tillräckligt grotesk, men väcker heller inte nog med empati. Martha och George – ironiskt nog döpta efter president Washington och hans fru – ska trots allt vara riktigt gräsliga, men ändå på något plan resonera med publiken. Men när jag ser dem på Esbo stadsteaters scen är jag alla gånger inte fullt övertygad om att personerna ens har en gemensam historia.
I Pasi Lampelas regi blir det överlag en del scener där det känns som gestalterna uttryckligen spelade fylla och melodramatiska känsloutbrott i stället för att verkligen vara berusade och psykiskt trasiga.
Markus Järvenpää och Minka Kuustonen spelar det unga paret Nick och Honey som bjuds på våt efterfest hemma hos Martha och George, och som fungerar som katalysatorer när livslögnen ska blottas. Duon fungerar väl ihop, och Markus Järvenpää får ställvis träffsäkert fram streberdragen hos den unge biologiläraren.
Markus Tsokkinen har byggt upp en tung, småborgerlig scenografi med valv, mastigt salongsmöblemang och hyllmeter av böcker, en miljö som präglas av samma klassiska anda som hela uppsättningen genomsyras av. Men visst hade det varit fräscht med något slags nyläsning av verket.