Filmrecension: Barnfilm med för många vuxna
Risto Rappare är vår motsvarighet till Pippi Långstrump. Båda har rött hår och struliga hemförhållanden.
Manus: Sinikka Nopola, Tiina Nopola. Foto: Pertti Mutanen. I rollerna: Samuel Shipway, Sanni Paatso, Minttu Mustakallio, Esko Roine, Tom Lindholm.
Vitsord:
Men så mycket annat har de kanske inte gemensamt. Där hjältinnan i Astrid Lindgrens värld tar avstamp i barnens egen verklighet, ett föräldrafritt hem som i de mörkaste stunderna övergår i föräldratomt, rider man i Risto Rappare i första hand på kollisionerna med vuxenvärlden.
I Den snåle från Sevilla (Risto Räppääjä ja Sevillan saituri) krockar den gode Risto (Samuel Shipway) med en i Spanien bosatt krösus. Det är fråga om Esko Roines operasångare – och snåljåp – som av sin livmedikus får höra att han inte kommer att leva för evigt.
Eftersom mannen i fråga inte har några egna barn bläddrar han i släkthistoriken, bara för att trilla över en viss rödtopp som eventuellt skulle göra sig som arvtagare. Med på resan följer Tom Lindholms hovmästare som förvisso gör sitt bästa för att dra mattan under Risto. Efter trettio års trogen tjänst tycker han sig ha gjort sig förtjänt av en slant.
Lägg till det faktum att moster Rita (Minttu Mustakallio) försöker göra en herreman av den sorglöse vildbasaren och det drar ihop sig till en och annan kulturkrock. För flankstödet står som vanligt bästa kompisen Nudel-Nelli (Sanni Paatso) men med på ett hörn finns också moster Ritas beundrare, listige Lennart (Vesa Vierikko).
Filmen är inspelad i Nådendal, ”Finlands soligaste stad”, och det säger mycket om tonen i Timo Koivusalos film. Här var det gott humör, trähusmiljöer och spralliga färger, allt sådant som får barndomen att framstå som det behagligaste av äventyr.
Hur sympatiskt som helst – om vi bortser från det faktum att kidsen i Koivusalos b-a-r-n-f-i-l-m får på tok för lite utrymme. Att grina åt och sätta krokben för stolliga vuxna är visserligen ett erkänt grepp inom barnfilmen men här blir det nästan för mycket av den varan, av det lastgamla.
Även i övrigt är det en rätt så tunn soppa som de frekventa sångnumren till trots går i mål på en timme och en kvart.
Å andra sidan: med ett koncept som detta, eller ”bränd” som det heter på det andra inhemska, ställer publiken ändå upp. Så fungerar den, barnkulturen av i dag.