Filmrecension: Ida
Pawel Pawlikowskis resa till 1960-talets Polen är en stilig frambesvärjning av den polska filmens gamla goda årgångar.
Drama
Manus: Rebecca Lenkiewicz, Pawel Pawlikowski. Foto: Ryszard Lenczewski, Lukasz Zal. Musik: Kristian Eidnes Andersen. I rollerna: Agata Trzebuchowska, Agata Kulesza, Dawid Ogrodnik.
Vitsord:
Kommunismens kyliga vindar må en gång ha blåst över Polen men filmkonsten under dessa år väcker varma minnen. Nästan ingenting av detta blev kvar när de marknadsekonomiska krafterna tog över. I samband med Pawel Pawlikowskis Ida är man frestad att tala om guldåldern redux och detta egentligen på många plan. Både vad tematiken, tiden och innehållet gäller men även beträffande formen och det monokromt svartvita fotot.
Pawlikowski lämnade Polen 1971 då han var 14 år och har mestadels verkat i England. Ida innebär hans återkomst och kan ses som en personlig betraktelse över frågor som gäller identitet, rötter, tro, skuld och socialism. När han nu återvänder till sin barndoms Polen blir det tidiga 60-talet en startpunkt för en annan tidsresa i filmens intrig.
I ett kloster på den polska landsbygden 1962 är den 18-åriga novisen Anna (Agata Trzebuchowska) redo att avge nunnelöftet. Den föräldralösa flickan har verkat i klostrets hägn hela sitt liv ända sedan krigsslutet. Klostrets abbedissa vill ändå att hon tar kontakt med sin enda levande släkting innan hon avger nunnelöftet. Så möter den oskuldsfulla novisen sin moster Wanda (Agata Kulesza), en kedjerökande drinkare som kan sägas vara Annas motsats och varit med om mycket. En gång var "röda Wanda" regimens fruktade allmänna åklagare innan hon degraderades till en domare i ledet.
Stillsam värld
Av Wanda får Anna till sin överraskning höra att hon egentligen heter Ida Lebenstein och att hennes judiska föräldrar blev mördade. Det är upptakten till en odyssé med ett omaka par vars avsikt är att finna föräldrarnas grav. Resan går genom stalinistarkitekturens tröstlöst trista landskap som det asketiska fotot ändå förlänar en grafisk skönhet. Pawlikowski tyr sig till långa tagningar och ordknapp dialog. Mot den utsvävande och självdestruktiva Wanda ställs den gåtfulla och nästan uttryckslösa Ida.
Men även novisens tankar tangerar det jordiska då paret träffar den unge saxofonisten Lis (Dawid Ogrodnik) som med sitt band uppträder på ett hotell. Inslaget kan tjäna som en påminnelse om den guldålder som tiden innebar för polsk jazz. Och att det trots regimen fanns en annan anda och atmosfär.
I filmens stillsamma värld utesluter det tragiska och traumatiska inte en svart och säregen humor. Epilogen är förbryllande. När den trosvissa Ida för en sista gång hänger sig åt det timliga genom att imitera Wandas livsstil och uppleva ett förhållande med den unge saxofonisten är det egentligen bara för att få en slutlig bekräftelse på att det utgör ett futilt alternativ.
Ändå är filmen gåtfull och säkert av en annan religiös halt än den franska klosterskildringen Gudar och människor (2010). Religionen och katolicismen har spelat och spelar en vital roll i den polska traditionen och det känns helt naturligt att Pawlikowski integrerar den i sin samhälleliga fabel. Som vi vet innebar KarolWojtylas val till Johannes Paulus II 1978 en gnista som betydde mycket för utvecklingen i Polen och rentav för andra regimer bakom järnridån.
Gåtfull och förbryllande var för övrigt på sin tid också Jerzy Kawalerowicz' Nunnan och djävulen (1960) som av den kommunistiska regimen ansågs som en katolsk film medan kyrkan betraktade den som antikatolsk.