Musikrecension: Udda fåglar med HSO
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Baldur Brönnimann. Solist: Narek Hakhnazaryan, cello. Ligeti, Dvorák, Bartók. Musikhuset 11.2.
En ungersktalande transsylvanier, en dito batanier från dagens Rumänien och en tvättäkta böhmare, som spelade en central roll i Förenta staternas musikaliska utveckling. Se där den sociokulturellt spännande tonsättarkonstellationen vid veckans stadsorkesterkonserter.
Smått överraskande var därtill att schweizaren Baldur Brönnimann, som figurerat en hel del i bland annat nordiska samtidsmusiksammanhang, mitt under Musica nova-festivalen dirigerar HSO i ett program, som åtminstone med hans måttstock mätt framstod som överraskande traditionellt.
Men när de ansvariga musikmakarna lystrade till namnen György Ligeti, Béla Bartók och Antonin Dvorák behövde man sannerligen inte bekymra sig för kvaliteten på musiken. Och inte för framförandena heller, för den delen.
Brönnimann hade ett lika fast som distinkt grepp om de musikaliska skeendena och med undantag för den festliga slutknorren i Dvoráks cellokonsert, som kunde ha fått ett mer entusiastiskt lyft, spelade stadsorkestermusikerna på det hela taget engagerat och genomgående disciplinerat.
Sprittande folkmusikparafras
Och som guldkant på det hela hade vi konsertens 26-årige solist, armeniern Narek Hakhnazaryan, som tolkade Dvorák med slipad teknik, uttrycksfull ton, välavvägd dramaturgi och spontan emotionell inlevelse och som valde att tillägna det berörande extranumret, Giovanni Sollimas Lamentatio, offren i det armeniska folkmordet som inleddes för snart 100 år sedan.
Ligeti klarade livhanken men kunde inte komponera som han ville i det stalinistiska Ungern och till och med de sprittande, klangligt märgfulla folkmusikparafraserna i Concerto Românesc (1951) – vars bångstyriga soloviolinpassager gjordes med briljans av konsertmästaren Jan Söderblom – blev för mycket för censorerna.
Bartók flydde undan fascismen till USA i begynnelseskedet av andra världskriget, men satte dessförinnan några av sina centrala mästerverk på pränt. Däribland Musik för stråkar, slagverk och celesta, vars intrikata rytmer och suggestiva harmonik Brönnimann och hans musiker förverkligade med mestadels föredömlig koncentration.