Filmrecension: Fifty Shades of Grey
I Fifty Shades of Grey förväntas kvinnans upphetsning ideligen korrelera med mannens hot om våld. Resultatet är en usel och djupt problematisk film.
DRAMA
Manus: Kelly Marcel, E.L. James. I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan.
Vitsord:
I premiäravsnittet av fjärde säsongen av tv-serien Girls njuter karaktären Marnie (Allison Williams) av att bli "motorbåtad", det vill säga slickad mellan skinkorna, av Desi (Ebon Moss-Bachrach), hennes tillfälliga sexpartner och bandkollega. Trots att scenen bara pågår sju sekunder har den redan ställt till med moralpanik i USA. Något som ter sig obegripligt då Girls serverar både bättre och mer explicit sex än vad vi får se i helgens snackis Fifty Shades of Grey.
Ändå är det till den sistnämnda som över 20 000 finländare valt att förhandsköpa biljetter till. Kanske för att stilla ett kuvat behov av mjukporr eller åtminstone för att förhandshajpen kring filmatiseringen av E.L. James knullroman från 2011 inte längre känner några gränser.
Helt kort handlar det om två unga, vackra människor: Anastasia Steele (Dakota Johnson), litteraturstudent med blöta läppar och Christian Grey (Jamie Dornan), snuskigt rik affärsman med tråkig, grå slips. Hon har förstås aldrig legat med någon medan han har ett hotfullt intresse för sadomasochism.
Sexualitet är som bekant en individuell sak. Vad någon går i gång på kan en annan snabbt få äckelkänslor av. Ändå förleds vi i Fifty Shades of Grey att tro att alla kvinnors våta sexdröm är en potent, pervers multimiljonär som köper dyra bilar, datorer, helikopterturer och dessutom har en sammetsklädd grotta full av sexleksaker.
Alltihop är problematiskt, dels på grund av de anemiska sexscenerna, signerade regissören Sam Taylor-Johnson, där Anastasias kropp exponeras i slipade närbilder medan Christians dito mest följer med som ett muskulöst bihang utan minsta kuk i sikte.
Problematiken ligger också i att kvinnans upphetsning ideligen förväntas korrelera med mannens hot om våld. Ju fler pinsamma repliker Christian kläcker ur sig i stil med "Jag utövar kontroll över allt." eller "Jag idkar inte älskog. Jag knullar. Hårt." desto kåtare förväntas Anastasia bli – trots att hon aldrig är med på noterna utan ständigt måste övertalas. Inte ens när Christian på slutet misshandlar Anastasia med syftet att "hon ska förstå hans svåra barndom" säger hon nej.
Det är som om man dammat av filmvärldens jobbigaste klyscha bara för att sedan lyfta upp den på piedestal i två plågsamma timmar: titta, än har vi inte fått nog av den "sexiga" vita mannens makt- och våldstendenser.
Trots att Christian ständigt behandlar Anastasia som ett barn finns här ingen kärlek eller ömhet. I stället har vi löjligt snygga skådespelare som kämpar inte bara med replikerna utan även med kemin och frågan om varför de alls vill ligga med varandra. Fantasin om den undergivna och dominanten som, liksom den samlade kritikerkåren tidigare i veckan skriver på ett kontrakt om total tystnad, blir i praktiken trista transportsträckor till nästa tama ligg.
Av ren leda roar jag mig själv med att fantisera: Hur vore det om allt var tvärtom? Om den snuskigt rika företagsledaren Anastasia Grey hade förfört den fattiga oskulden Christian Steele, köpt honom ett vrålåk och sedan förfört killen mitt bland alla hennes piskor och handklovar. Eller om Anastasia rentav varit en kvinna i medelåldern – E.L. James ursprungliga målgrupp – som för en gångs skull fått slappna av från allt omhändertagande. Det hade varit betydligt mer spännande än detta förvirrade och grovt kapitalistiska försök att ge folket vad de vill ha.
Fifty Shades of Grey har premiär den 13.2.