Musikrecension: Superba musiker och kreativ galenskap

Zebra trio, som uppträdde på Musica Nova i måndags, gjorde ett stort intryck på mig. Festivalens konstnärliga ledare Anssi Karttunen, österrikiska violinisten Ernst Kovacic och kanadensiska altviolinisten Steven Dann spelade fantastiskt skickligt och entusiastiskt.

Trion uppförde kompositioner skrivna speciellt för dem och fick mig övertygad om att varje ton, varje nyans och varje gest var nödvändig och betydelsefull.

Rolf Wallins Sway (2010), Miroslav Srnkas Tree of Heaven (2010) och Hans Abrahamsens Storm and Still with Hymn and Capriccio Bagatelles (1994) är behärskade triokompositioner vad både material och form beträffar.

Dessa verk bygger på kontrasten och spänningen mellan sköra avsnitt, där ljud blandas med väsen, och intensivare utbrott. Wallins fräschaste idé var en seriös melodiström, som trängde fram under arketypiska jamande glissandon.

I Srnkas trio påminde de upprepade små fraserna om minnesbilder, som uppenbarade sig, blev momentärt tydligare men fjärmade sig igen. Abrahamsens fascinerande miniatyr började aggressivt och nervöst men slutade på ett underbart vackert sätt.

Kovacic och Karttunen uruppförde Fred Lerdahls Give and take (2014) för violin och cello, en impulsiv dialog där idéerna följde varandra som länkarna i en kedja.

I Magnus Lindbergs Acequia Madre (2012) för altfiol och piano satt tonsättaren vid flygeln. Verket började med ett skarpt motiv men övergick sedan till en ointressant, utspädd treklangseufori.

Kvällen fortsatte utan paus med Timo Korhonens recital i Black Box. Gratiskonserten med gitarr och elektronik hade lockat så många åhörare att alla inte rymdes in.

Gitarren hade förstärkts och högtalare placerats på olika håll i salen för att skapa spatiala effekter. Nu kunde man höra sologitarren bra, men tråkigt nog försvann ljudets valörer med badvattnet.

Korhonen gjorde sitt bästa i att blåsa liv i Ronald Bruce Smiths Five Pieces for guitar and electronics (2007), men inte ens de elektroniska effekterna lyckades rädda det intetsägande tonmaterialet. I Gualtiero Dazzis L’homme du soir (2007) växte bakgrundsbruset sakta men ständigt för att dominera i slutet.

Korhonen uruppförde nya verk av två unga inhemska talanger. I Markku Klamis Aava klingade gitarrens enkla repliker i ett brett elektroniskt landskap, som kunde ha bestått av annat än klichéartat smatter och porl.

Lauri Supponens [p’a] – som står för ett knäppande ljud som man gör med läpparna – började med lågmälda rytmiska rassel som inte verkade leda någonstans. Men sedan började det ske: fragment av sång och tal ljöd ur högtalarna, på videon hängde en söndrad gitarr med Riksdagshuset i fonden, och Korhonen spelade kantele med elektromagneter.

Det fanns ingen rim eller reson i Supponens verk, men en sak är säker: vårt musikliv behöver sådan här kreativ galenskap.

Editerad 11.2: Fritaggarna har uppdaterats.