Musikrecension: Allt ljus på Jukka Tiensuu
Porträttkonserten med musik av Jukka Tiensuu utgjorde den enda fokuseringen på en enskild tonsättare och den enda egentliga koncentrationen av finsk musik på den pågående Musica nova-festivalen.
Zagrosensemblens porträttkonsert på Konservatoriet 8.2.
Behöver Jukka Tiensuu presenteras för en finsk publik? Ja och nej. Programbladstexten lyfter fram poänger som upprepats rätt ofta i dessa sammanhang: att Tiensuu var Helsingforsbiennalens första konstnärliga ledare 1981 och att han initierade Musik i tiden-evenemanget i Viitasaari året därpå, att han komponerat verk i en rad genrer och själv verkat som cembalist, att han alltid utforskat nya uttrycksmöjligheter, allt från delfinläten till mikrointervaller, och att han envist hållit fast vid att säga så lite som möjligt om sin musik och i stället låta verken tala – även om de mångtydiga verknamnen inte sällan gett en vink om vad stycket kan handla om.
Tiensuu är ett så pass etablerat namn att de flesta med ens det minsta intresse för samtida inhemsk konstmusik torde känna till honom vid det här laget. Ändå handlade Zagrosensemblens konsert inte om att slå in öppna dörrar, när programmet bestod av kammarmusikverk från de senaste sju åren, verk som inte hörts i Helsingfors alltför ofta.
Var urvalet representativt? Tja, för den som aldrig har hört Tiensuu vore det naturligare att rekommendera några av hans orkesterverk med elektroakustiska effekter och ljudmiljöer som omringar lyssnaren. Dock finns det otaliga aspekter av kammarmusiken som är utmärkande och känns igen i Tiensuus övriga produktion.
Ta till exempel mikrointervallerna. I trion Armotta för altviolin, cello och gitarr blir linjerna nästan strömlinjeformat sköna och sköra, när tonerna mjukt glider in i varandra genom glissandon. Stråkkvartetten Rack inbegriper likaledes finkänslig och skör musik, även om stycket också involverade en populärmusikalisk, låt oss säga piazzolask, sväng. Och i Nous för klarinett, violin, altviolin, cello och piano, finns ännu mer rytmisk energi och drive, redan i inledningen som sällsynt tydligt sätter fokus på en enskild ton och senare det diaboliska intervallet. Framför allt präglas stycket av en lekfullhet och humor, inte minst när de utmärkta musikerna träder fram i solonummer som är som direkt hämtade ur jazzmusiken.
Solopianostycket Egeiro var en virtuos vänsterhandsexcercis med såväl lyriska toner som djärv energi, starkt förmedlad av Sonja Fräki. Det faktum att hon tar på sig vantar för att exekvera solostämman, för att slå ner klusterackord med hela vänster armbåge, accentuerar bara det humoristiska intrycket.
De flesta av kvällens verk var på cirka femton minuter och gick från luddighet till klarhet. Undantaget var Ember, den lilla concertinon för flöjt och liten ensemble, som kändes mera utdragen om än rofylld med Mikael Helasvuo som solist.
Zagrosensemblens musiker behärskade estetiken fint och kaptenen Petri Komulainen höll förtjänstfullt i trådarna i avslutningsnumret.