Musikrecension: Musikaliska vänskapsband
Musikalisk ledning: Mats Zetterqvist. Solister: Sofia Greus & Annemarie Åström, violin. Stenhammar, Sibelius. G18 7.2.
Nära och hjärtliga, på ömsesidig respekt baserade musikhistoriska vänskapsband är inte helt ovanliga, om än inte alltför ofta förekommande. Man kommer självfallet att tänka på Haydn och Mozart, Mendelssohn och Schumann, Brahms och Dvorák samt Grieg och Delius, men på närmare håll har vi även Jean Sibelius och Wilhelm Stenhammar som ett bra exempel.
I ärlighetens namn bör dock erkännas att den relationen var möjlig dels för att Stenhammar inte utgjorde något direkt hot mot mimosan Sibelius tonsättarego, dels för att han som dirigent gjorde allt som stod i hans makt för att föra fram Sibelius musik. Med Nielsen, Sibelius enda samtida jämlike i Norden, var relationen mindre friktionsfri – något som verkligen inte kan läggas den fryntlige dansken till last.
Stenhammar älskade Sibelius musik, men även Sibelius uppskattade på riktigt åtminstone vissa av Stenhammars verk. Däribland fjärde stråkkvartetten, som Stenhammar dedikerade till sin avhållne vän – en dedikation som Sibelius, intressant nog, besvarade med att tillägna Stenhammar sin sjätte symfoni.
Detta berättade Veijo Murtomäki, bland annat, om i sin inledning till Wegelius kammarstråkars G18-konsert på Stenhammars 144:e födelsedag. Murtomäki koncentrerade även en hel del av tiden på att hitta Sibeliusinfluenser hos Stenhammar och dem behöver man sannerligen inte söka med ljus och lykta.
Intima röster
Svenske violinisten och kvartettprimasen Mats Zetterqvist lättade i sin tur aningen på förlåten till Stenhammars sex kvartetter – av vilka de tre sista är obestridliga mästerverk – och ledde därefter från konsertmästarpallen Wegeliusstråkarna i ett finfint framförande av sitt eget arrangemang av Stenhammars ungdomligt passionerade andra kvartett.
På frågan varför han valt att arrangera den ändå inte helt karakteristiska tvåan svarade Zetterqvist att han upplever den som ett verk med orkestrala kvaliteter. Samma uppfattning hade han även om Sibelius enda ”mogna” kvartett, Voces intimae, vilket kan tyckas överraskande när det gäller ett så utpräglat kammarmusikaliskt verk.
Intressant nog visade de intima rösterna sig fungera ypperligt i svenske tonsättaren Ingvar Karkoffs utomordentliga stråkorkesterarrangemang. Det musicerades inlevelsefullt, om än inte utan smärre skönhetsfläckar, och så även i två av de utsökta Humoreskerna, där Sofia Greus och Annemarie Åström gjorde solopartierna med smak och finess.
Lördagen råkade för övrigt även vara Sibelius och Stenhammars gemensamme vän, Erkki Melartins, 140-årsdag. Liksom Stenhammar en förfinad personlighet, vars musik inte på långa vägar fått den uppmärksamhet den vore värd.