Teaterrecension: Rådgivaren på Lillan
Renässansens puffärmar eller italienska märkeskostymer? Oberoende av tid och mode delar maktens män en samhällelig ställning att förlora.
Regi: Raila Leppäkoski. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Scenografi: Raila Leppäkoski. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. Mask och peruk: Jutta Kainulainen. I rollerna: Martin Bahne, Nina Hukkinen, Peter Kanerva, Marika Parkkomäki, Antti Timonen, Joachim Wigelius. Urpremiär på Lilla Teatern 4.2.2015
Makt, pengar, korruption, svek, manipulation, konspirationer och privilegier. Det ena följer på det andra och vävs ihop till ett intrikat nät av konsekvenser. En del lyckas balansera på trådarna, andra fastnar i nätet. Och så har vi så klart kärleken, den officiella och den ljusskygga, som gör allt än mer komplicerat. Samma visa nu som då; inte mycket har förändrats under seklens gång, om man ska tro Alec Aaltos nyskrivna pjäs Rådgivaren, som hade premiär på Lilla Teatern i onsdags.
I centrum står två politiska rådgivare. Enrico (Peter Kanerva) skuttar runt i ett machiavelliskt hov någon gång under renässansen och gör sitt bästa för att tjäna både hertigen och hertiginnan – en omöjlig uppgift, så klart – och Dennis (Antti Timonen) försöker vara sin moral trogen i statsministerns kabinett anno cirka nu. Både Enrico och Dennis är i grunden ärliga, rakryggade män, men i slottet och i politiken är gråzonerna förvirrande stora och även den bäste kan tappa bort sig i dem.
Lysande skådespelare
Pjäsens två tidsplan vävs ihop på ett stiligt sätt. Det är Dennis som i sin vita Ikea-soffa läser en historisk roman om en ung rådgivare samtidigt som han själv oväntat blir den nyvalda statsministerns (Marika Parkkomäki) utrikespolitiska högra hand. De pompösa renässansmänniskorna kliver rätt in i rummet och kontrasten mellan de stilrena svartvita kulisserna och de pråliga historiska dräkterna är fungerande fräsch. Stundvis möts de två världarna i små gester över århundradena, och teaterillusionen fladdrar till på ett kittlande sätt.
Tempot är rappt genom närapå hela föreställningen och växlingen mellan tidsepoker håller åskådaren på alerten. Humorn och satiren smyger in i den thrillerartade intrigen från flera håll, både i text, minspel och röstlägen.
Skådespelarprestationerna är lysande. Peter Kanerva som den blåögde Enrico charmar med sin oskuldsfulla uppsyn och sitt dansanta kroppsspråk. Marika Parkkomäkis snabba förvandlingsakter mellan stram statsminister och melodramatisk hertiginna är imponerande, och speciellt i den sistnämnda, överteatrala rollen är hon helt enkelt underbar. Miner, röst och gester sitter precis.
Joachim Wigelius övertygar och underhåller som både skrupelfri kansler och dito utrikesminister. Den minst intressanta och aningen endimensionella rollen har Nina Hukkinen som fru till Dennis, men inom de givna ramarna gör hon det bästa av rollen som förbisedd maka till en upptagen och viktig man. Martin Bahne (hertigen) och Antti Timonen håller en jämn och hög nivå föreställningen igenom.
En ställning att förlora
Regissören Raila Leppäkoski har skapat en tight, sömlöst framskridande föreställning och mejslat fram de bästa ur både roller och text. De krusidulliga dräkterna av Riitta Anttonen-Palo är en fröjd att beskåda och fungerar perfekt i den spartanska scenografin av Leppäkoski. Hertiginnans gräddiga krinolinskapelse kan man inte se sig mätt på, och det svarta sammet och siden som pöser ut över smala strumpbyxklädda vader på maktens män får en att dra på smilbanden. Vilka clowner, kan man tycka, men det är ju bara modet som växlat sedan dess – puffärmar eller italienska märkeskostymer, samma drifter finns inunder, samma maktspel utkämpas mellan dem som har en samhällelig ställning att förlora.
Alec Aalto, med en lång karriär bland annat på Utrikesministeriet och som ambassadör, vet vad han skriver om och har skapat en underhållande och träffsäker bild av det politiska spelet. Vi skrattar gott, men vet samtidigt att det är verkligheten han avbildar. Det gör det hela aningen obehagligt.