Två män från Amerika
I torsdags uppträdde Gerard Way på The Circus i Helsingfors. I dag står Mark Lanegan på samma scen. Janne Strang analyserar likheter och skillnader mellan de två egensinniga amerikanska rocksolisterna.
Vitsord:
Vi ramlar in på The Circus precis när Gerard Way är mitt upp i ett av sina många och långa mellansnack. Stället är halvfullt men entusiasmen i publiken ersätter resten. "Alla" kan sångtexterna utantill och när man inte sjunger, tjuter man.
Jag har sett samma hysteri tidigare, och det står klart att ingen av fansen egentligen saknar någon annan av killarna i Ways ex-band My Chemical Romance. Det är – som vanligt – solisten som ensam lyser. Däremot saknar man MCR:s låtar, som ofta var en genial, schizofren mix av euforiskt pompösa melodier och bedrövande blodiga berättelser - själva definitionen på emo.
För mig som är en generation äldre än publikgenomsnittet för Way tankarna till en modern Morrissey som nyss lämnat The Smiths. Nya bandet är inte riktigt inkört, låtarrangemangen känns lite plattare men själva budskapet är intakt – "du duger som du är, lilla vän. Jag är också udda!"
En cyniker kunde säga att om man riktar sig till tonåringar med ångest, har man alltid en med biologisk nödvändighet garanterad målgrupp, och trots att Way snart fyller 40 – vilket han själv också påpekade i en av sina predikningar – verkar han lyckas ärligt beröra flickorna i första raden som precis uppnått halva hans ålder. "What's that? You wanna touch my hair? Aaw…"
Mot slutet lät Way sitt band The Hormones kräma till det lite mer i tunga singeln No Shows, och senast vid The Jesus And May Chain-covern Snakedriver vaknade vi som upplevt 1980-talet och började tippa datum för MCR:s återförening. Den här soloshowen behöver jag inte se flera gånger.
I kväll (fredag) kliver en annan amerikansk ex-superstjärna som gått solo – Mark Lanegan från grungebandet Screaming Trees – upp på The Circus scen. Där tar ändå likheterna slut, förhoppningsvis.
Femtio år fyllda Lanegan har under senaste femton åren efter Trees befunnit sig i epicentret av den amerikanska "äijärocken" med band som Queens Of The Stone Age, samtidigt som han hunnit med den mer konstnärliga och sköra kollaborationen med Isobel Campbell och – ett några lite mindre sköra med till exempel Greg Dulli eller PJ Harvey.
Lanegan har inte längre något att bevisa för någon, och knappast behov av att kråma sig för tjejerna i första raden. Eller tjejer och tjejer … medelåldersmän med skägg, stövlar och flanellskjorta, är säkert en mer korrekt tippning.
Mark Lanegan Band live på The Circus i Helsingfors fredag 6 februari.