Filmrecension: The Theory of Everything
Det våras för Cambridge. Inte mindre än två av de Oscar-nominerade filmerna hyllar universitetets naturvetare: The Imitation Game om matematikern Alan Turing och The Theory of Everything om fysikern Stephen Hawking.
Regi: James Marsh. Manus: Anthony McCarten efter Jane Hawkings biografi. I rollerna: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Tom Prior m.fl.
Vitsord:
Jag understöder varmt hjältar med hyperutvecklade hjärnor istället för muskler – att tänka är ju människans paradgren.
Filmen om Hawking bekänner sig till den mest klassiska formen av en biopic – en inspirerande historia om en Stor Ensam Man som utförde Stora Ting, och med verklighetsbakgrund. Det ovanliga är att Stephen Hawking inte är det missförstådda geniet. Tvärtom är han geniet som skapar och tänker trots sina enorma fysiska motgångar, just för att han blir förstådd och älskad av alla. Först av familj, vänner och hustrun Jane, sedan av 10 miljoner läsare av hans bok A Brief History of Time.
Geniets stödtrupper
Filmen handlar om Hawkings äktenskap, sjukdom och forkargärning, i den ordningsföljden. Vi får bara veta det allra simplaste om hans teorier om svarta hål och kosmos begynnelse – naturligtvis bildsatta med hans eureka-ögonblick, genrens favoritscener.
I begynnelsen är Stephen (Eddie Redmayne) en begåvad, nördig och lätt okoordinerad fysikstuderande som träffar den söta religiösa litteraturvetaren Jane (Felicity Jones). De blir förälskade men som 22-åring diagnosticeras han med ALS – han ska förlora all medveten muskelkontroll och dö inom två år.
Han vill ge upp men hon insisterar på att de gifter sig. De får och uppfostrar tre barn, bor i ett smalt viktorianskt hus i två våningar där Stephen släpar sig upp för trapporna till sovrummet, åker till landet på veckosluten. Han insisterar på att de bara är en normal familj, och hon får varken nämna motsatsen eller hans sjukdom.
Eftersom filmen är baserad på Janes bok om deras äktenskap är det inte överraskande att hon utmålas som övernaturligt stark och tålmodig. Fokus ligger på hur stödtrupperna kring ett geni klarar sig, hur de orkar och vad som händer när de tar andra till hjälp. Det roar mig att Jane tar så mycket plats och ära av Stephens forskning – säkert med all orsak.
Sött porträtt av ett äktenskap
Filmen börjar vacklande, övertydlig och långsam, bilderna är konventionellt vackra som glansbilder och scenerna klychiga. Regissören James March har tidigare gjort dokumentärfilm (den Oscarbelönade Man on Wire, 2008) och verkar osäker på fiktionens område: mer subtilitet, tack. Men sedan börjar den förbluffande historien ändå suga in en.
Det är främst tack vare skådespelarna. Det är svårt att förstå vem som tittade på den vackra gossen Eddie Redmayne (My Week with Marilyn, Les Miserables) och tänkte: Hawking. Men märkligt nog liknar Redmayne honom som ett bär och han spelar allt: handikappet, Hawkings självironiska humor, klokhet och kyliga självtillräcklighet (som perfekt göms bakom den elektroniska datorrösten). I Redmaynes blick brinner en liten flämtande låga och hans entusiastiska leende är så brett att det nästan gör ont – det är ett mer skört rollarbete än den givna jämförelsen, Daniel Day Lewis formidabla vilja i My Left Foot. Felicity Jones gör en mindre spektakulär roll men fångar Janes dubbelhet, växande utmattning och martyriskt upphöjda känsla av utvaldhet.
Givetvis önskar man att filmen vågade vara lika revolutionär och originell som Hawkings teorier. Men eftersom båda Hawkings fortfarande lever (Stephen är idag 72 år) och har godkänt filmatiseringen är den naturligt nog polerad – den visar inte ljuvligheten och bitterheten rå, utan med distans (och vissa vita lögner).
Filmen är främst ett ovanligt fint porträtt av ett äktenskap, vilket äktenskap som helst, men med mer respekt och värme. Med övermänskliga hinder, stark motivering för traditionella könsroller (mannen är geni, sitter i rullstol och kan inte tala) och ändå ett på film ovanligt lyckligt slut. Inte ett öga kommer att vara torrt när Stephen pekar på deras stora barn och säger ”Titta vad vi gjorde”. Filmen har också den bäst motiverade användningen av en flashback jag sett på länge.