Musikrecension: Knepig kärlek à la Tasso
Radions symfoniorkester. Dirigent & tenorsolist: Paul Agnew. Solist: Katherine Watson, sopran. Lully, Graun, Händel, Haydn. Musikhuset 4.2.
RSO:s innovativa onsdagsprogram hade för ovanlighetens skull försetts med en rubrik, Armida abbandonata, och idén var inte dum. Konserten antog närapå formen av en dramatisk helhet, med omväxlande vokal- och instrumentalnummer kretsande kring den knepiga kärleken mellan Armida och Rinaldo.
Torquato Tassos figurer ur Det befriade Jerusalem har inspirerat såväl bildkonstnärer som tonsättare under drygt 400 år och resulterat i bland annat ett trettiotal operor på ämnet. Av dessa hörde vi nu utdrag ur två mer och två mindre kända och estetiken var tillräckligt varierad för att hålla intresset uppe konserten igenom.
Jean-Baptiste Lullys Armide (1686) angav med sina dansanta instrumentala och expressiva vokala episoder på ett lämpligt sätt tonen för konserten, medan de två numren ur Fredrik den stores hovkapellmästare Carl Heinrich Grauns Armida (1751) och de sex numren ur Händels första Londonsuccé Rinaldo (1711) var ypperliga exempel på den italienska stilen med tyska förtecken.
Fart och fläng
Haydn skrev ett tjugotal operor under så gott som hela sin karriär, men först på senare tid har de bästa börjat få den uppmärksamhet de är värda. Armida från 1783 hör inte till de oftast framförda men borde kanske, åtminstone på basis av de nu hörda numren, vara det. Speciellt Armidas aria ”Odio, furor, dispetto” var snudd på mozartsk i sin suggestiva känslomässiga färgsättning.
Och rasande uttrycksfullt gjordes den även av Katherine Watson, som briljerade konserten igenom med dramatiskt insiktsfullt gestaltade vokalpartier. I vissa höjd- och volymlägen klingade hon stundtals aningen gällt, men överlag handlade det om ett smakfullt och behärskat hanterande av stämman.
Paul Agnew, William Christies högra hand i Les Arts Florissants, var inte sämre på podiet, där han både dirigerade och sjöng – i ett Lully- och ett Haydn-nummer – med samma utsökta musikalitet. RSO-musikerna verkade trivas med repertoaren och den musikaliska ledningen, Haydns symfoni nr 85 (La Reine) gjordes med fart och fläng och en speciell eloge går till Jouko Laivuori för hans flyhänta cembalospel i Händelarian Vo' far guerra.
Repisen av konserten sänds direkt på webben, i Yle Teema och Yle Radio 1 i kväll kl. 19.