Musikrecension: Hållbart musicerande
Jan Söderblom tillägnade framförandet av Planeterna alla dem som bidrar till en hållbar utveckling på jorden.
Sibelius-Akademins symfoniorkester och Akademiska Damkören Lyran i Musikhuset 31.1. Dirigent: Jan Söderblom. Solist: Kasmir Uusitupa, violin. Körinstudering: Jutta Seppinen. Raitio, Sibelius, Holst.
Jan Söderbloms korta men desto viktigare anförande innan konsertens slutnummer, Gustav Holsts Planeterna, fick en att åtminstone för en stund tro på att det kanske ändå finns en möjlighet till goda gärningar även i detta extremindividualismens och -egoismens tidevarv.
Söderblom tillägnade framförandet alla dem som på något sätt bidrar till en hållbar utveckling på denna planet, som ju borde vara oss så enormt mycket kärare än vad de praktiska handlingarna ger vid handen. Meningslöst tycker kanske många, men jag vågar hävda att det är just den här typens gräsrotsaktivism som är alla viktiga framstegs linda.
Och framförandet av Holsts orkestrala mästerverk, ett av det förra århundradets genialaste i sitt slag, kan med fog sägas ha varit hållbart. De facto tror jag att jag aldrig någonsin hört Sibelius-Akademins symfoniorkester spela så här bra.
Det är klart att det fanns smärre diskrepanser som en proffsensemble hade undvikit, men i det stora hela var musicerandet genomsyrat av en finess och glöd som kändes mitt i prick och som självfallet i hög grad emanerade från Söderbloms musikaliska insikter. Lyrans eteriska, sagolikt stämningsfulla och volymmässigt välavvägda damkörsklanger i Neptunus satte i sin tur den kosmiska guldkanten på det hela.
Okonstlat och lyriskt
Samma naturliga grepp om musicerandet präglade även orkesterackompanjemanget till Sibelius violinkonsert och blott 19-årige Kasmir Uusitupa skall ha en eloge för sitt okonstlat chosefria och överlag lyriska grepp om ett soloparti som är kusligt välbekant för de flesta konsertbesökare i det här landet.
Ävenså 150-årsjubilerande Nielsens, hos oss skandalöst sällan spelade violinkonsert hade förstås varit ett fräscht alternativ – Uusitupa har den på sin repertoar – men hans Sibelius lovar, en del svävande temperaturer till trots, hur som helst gott för framtiden.
Det interplanetariska konceptet fick en optimal utlöpare i Väinö Raitios skrjabinskt hedonistiska orkesterbad i tondikten Månsken på Jupiter (tillägnad hans katt från Korso!), som Söderblom och hans entusiastiska musiker gjorde med en god portion positiv emotion. Så länge det finns musik finns det hopp – även för Tellus.