Musikrecension: Fyra klangkulturer
Radions symfoniorkester i Musikhuset 30.1. Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Patricia Kopatchinskaja, violin. Ravel, Bartók, Sibelius, Strauss.
Sakari Oramo är en härlig musiker, men programplanering är inte nödvändigtvis hans starkaste sida. När han nu återvände till sina kära gamla Radiosymfoniker var det med ett program där det, även om karakteriseringen sillsallad är att ta i, inte var helt lätt att hitta en röd tråd.
Mer välvilligt kunde man kanske säga att den mellan 1889 och 1938 tillkomna helheten presenterade fyra skilda klangkulturer. I sig helt intressant, liksom att notera vad som lämpade sig bäst för den för handen liggande orkesterns klangkultur.
Ravels superläckert orkestrerade Le tombeau de Couperin är franskt raffinemang som mest sofistikerat och här tycktes man känna sig hemmastadda. Därtill ytterligare manade av Oramos filigranarbete på podiet och, får man anta, under repetitionerna.
Sibelius rätt sällan spelade aforistiska tondikt Dryaden är de facto ett av hans intressantaste verk i genren. Den rör sig i gränslandet mellan expressionism och impressionism, populärt och seriöst, och Oramo och hans musiker fångade på ett övertygande sätt musikens undflyende karaktär.
Frimodigt och musikantiskt
Den som frekventerar både HSO:s och RSO:s konserter fick höra Bartóks bägge violinkonserter inom en vecka. Det råder inget tvivel om vilkendera som är mästerverket, även om också ettan har både ett och annat som talar för sig.
Den formidabelt krävande tvåan representerar Bartók på toppen av sin förmåga och pressar vilken toppviolinist som helst till sin kapacitets gränser. Patricia Kopatchinskaja tog sig uppgiften an med en rejäl dos frimodig- och eldfängdhet samt en påtaglig musikantisk nerv, som lämpade sig så väl för just den här musiken.
Oramo agerade genomgående lika smidigt som ändamålsenligt och liksom Inkinen & Kelemen vid förra veckans stadsorkesterkonsert serverade dirigent och solist sin urförtjusta publik en dansant violinduett som extranummer.
Richard Strauss mest lisztska tondikt Tod und Verklärung har inte samma oemotståndliga schvung som föregångaren Don Juan, men visst är det fullödig senromantisk orkesterprakt 25-åringen presterar och visst prestererade Oramo och hans musiker ett på det hela taget fullödigt spel. Även om jag personligen nog hellre hör HSO i den här repertoaren.