Musikrecension: Magneter och rariteter
Tapiola sinfonietta. Dirigent Mario Venzago. Solist Kit Armstrong, piano. Schoeck, Mozart, Brahms. Esbo kulturcentrum 30.1.
Inga större konstigheter, överraskningar eller krusiduller serverades när Tapiola sinfonietta spelade i fredags, men däremot riktigt kvalitativt musicerande. Konserten var slutsåld, vilket troligtvis berodde på pianistundret Kit Armstrongs medverkan samt på att programmet var rätt publiktillvänt, med populära nummer som Brahms fjärde symfoni och Mozarts Elvira Madigan-pianokonsert som uppenbara magneter.
Det betyder inte att konserten saknade intressanta hållhakar. Som inledning hördes musik av schweizaren Othmar Schoeck, en tonsättare som de flesta knappt hört talas om. Schoeck föddes 1886 men var betydligt mera traditionell än sina samtida Varèse, Bartók, Stravinsky, Berg och Schönberg. Han minglade dock flitigt med nationalsocialisterna i Tyskland, vilket satte honom i offside i hemlandet.
Sommernacht, som fått opusnumret 58, skrevs strax efter krigsslutet 1945 och hör till hans mest spelade verk. Det är en seren, ljus, skir och trankil historia för stråkorkester, som kan uppfattas som en traditionell pendang till Schönbergs ungdomsverk Verklärte Nacht, skriven nästan ett halvsekel tidigare.
Kit Armstrong spelade riktigt stiligt, levande och energiskt i ett verk som Mozart skrev som en virtuos uppvisning av sina egna pianistiska färdigheter. Kadenserna var improviserade och lite olika varje gång. Kanske lät solona inte alla gånger som Mozart, å andra sidan är det så gott som omöjligt att etablera en perfekt förbindelse med en värld för nästan tre sekel sedan. Det viktiga var att dramaturgin fungerade och att Armstrong uttryckte något genom sitt spel.
En historisk koppling till en svunnen värld etablerades däremot i Brahms fjärde symfoni, som spelades med ungefär lika många musiker som vid uruppförandet i Meiningen i Tyskland i oktober 1885. Med bara ett femtiotal musiker låter orkestern betydligt mindre och tunnare än vad man är van med vid ett konventionellt framförande, och kanske blottades en viss bräcklighet i passager som brukar vara tätare och mera flytande. Dock spelade sinfoniettamusikerna energiskt och på sedvanligt hög nivå under den regelbundna gästen Mario Venzagos ledning, med gott resultat.