Filmrecension: Franska kvinnor
Här var det mycket sex, känslor och stora gester
Manus: Dana, Raphaella Desplechin. Foto: Giovanni Fiore Coltellacci. I rollerna: Vanessa Paradis, Isabella Adjani, Laehtia Costa, Géraldine Nakache.
Vitsord:
Franska kvinnor heter den alltså, Audrey Danas dramakomedi. Men filmen kunde lika väl gå under namnet Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, med hälsningar till Pedro Almodóvars neoklassiska kvinnoskildring.
Franska kvinnor (Sous les jupes des filles) är förvisso inte fullt lika tokig, eller dramatiskt kvalificerad för den delen. Men kaotiskt och nervigt är det, plus att Dana (som även figurerar framför kameran) lyckats få hela den franska aktriseliten – minus Isabelle Huppert och Catherine Deneuve – att skriva på.
Rose (Vanessa Paradis) är chefen och företagsledaren som investerat all sin tid och energi i jobbet, bara för att plötsligt en dag inse att hon inte har en enda väninna. Fyrabarnsmamman Ysis (Géraldine Nakache) för sin del har för mycket av allting, eventuellt med undantag för passion och egen tid.
Och så en dag faller hon för den lesbiska barnvakten, Marie (Alice Taglioni). Trafik i sängkammaren är det också hos Jo (Dana) men hennes roll är närmast att agera andra kvinna, älskarinna.
Den gemensamma nämnaren för den elva kvinnor starka ensemblen är Isabella Adjanis ”modellagenturmamma”, kvinnan som spjärnar mot klimakteriet och ryker ihop med sin tonårsdotter. Sa vi att en amerikansk stjärnskådespelare har vägarna för Paris där han kolliderar med Julie Ferriers amoröst frustrerade busschaufför.
Ja, här var det mycket sex, känslor och stora gester, och humöret i filmen är det ju inget fel på. Om något är det här en kärleksförklaring till den moderna kvinnan, fångad i gränslandskapet mellan jobb, familj och ett kärleksliv som pockar på uppmärksamhet.
Poängen är att det här är kvinnor som tar för sig, som skriker och härjar, skrattar och gråter. Tanken är väl att också publiken ska falla in i trallen, men på den punkten skär det sig.
Många av karaktärerna är löst skrivna och på tok för hysteriska för sitt eget bästa. Och inte blir det bättre av att regissören svävar på målet, utan att träffa huvudet på spiken. Utan att darra på manschetten kan man konstatera att delarna är bra mycket bättre än helheten.