Romeo och Julia efter fyra barn och en skilsmässa
Romeo och Julia har passerat pensionsåldern när de möts i Kom-teaterns föreställning.
Text: William Shakespeare, Lauri Sipari, Liisa Urpelainen. Regi: Laura Jäntti. Musik: Eero Ojanen. Scenografi och dräkter: Sari Salmela. Ljus och teknik: Jukka Kuuranne. På scenen: Marja-Leena Kouki och Erkki Saarela.
Föreställning på Kom-teatern 27.1.
Ponera att Romeos och Julias plan om låtsasdöd, återuppvaknande och flykt hade lyckats. Meddelandet hade kommit fram i tid, ingen hade tagit livet av sig och de älskande hade lämnat sina förbannade släktnamn bakom sig och inlett ett liv tillsammans i kärlek. Hade den hållit, kärleken? Efter fyra barn och utan pengar?
Kom-teaterns turnépjäs Romeo vs. Julia, skriven av Lauri Sipari och Liisa Urpelainen med utdrag ur Shakespeares originaltext, ger det krassa, kanske troliga och högst vardagsrealistiska svaret: nej. Även den mest passionerade kärlek blir gammal och nöts i kanterna, kanske nöts den ända ner till grunden.
När vi möter Romeo och Julia har de passerat pensionsåldern och senast setts tjugofem år tidigare. De råkar träffas på en tågstation och på grund av förseningar blir de sittande tillsammans i väntsalen. Under den dryga timmen hinner de behandla de fyra döttrarnas öden, ett otal gamla otrohets- och kärleksaffärer (av vilka den överväldigande majoriteten är Romeos) och nostalgiskt minnas tiderna då allt ännu var möjligt.
Upplägget är högst klassisk talteater, som står och faller på energin mellan skådespelarna – gnistrar det till är det en njutning att följa, om inte, blir det platt. Föreställningen landar någonstans mitt emellan. Det flyter aningen trögt till att börja med och känns onödigt uppstyltat, men mot slutet blir det mera dynamik och till och med passion mellan Marja-Leena Koukis Julia och Erkki Saarelas Romeo.
Mamma och tölp
Föreställningen firar Koukis femtioårsjubileum som skådespelare och både hon och Saarela hör till det gamla gardet på Kom-teatern. På sätt och vis kan Romeo vs. Julia ses främst som en hyllning till skådespelarnas långa karriärer, och det kan tänkas att många i publiken kommit av denna orsak – för att se just dem på scen, snarare än just denna föreställning. De gamla fotografierna av Kouki och Saarela, som fungerar som illustration för Romeos och Julias ungdomsår, förstärker intrycket.
Med detta inte sagt att det är en dålig orsak att sätta upp en pjäs, men kontentan i den når inte upp till den nivå bägge hade förtjänat. Julia framställs som ett offer för Romeos Don Juan-fasoner och i mammaskapet, och Romeos alla kvinnoaffärer målar upp honom som en obetänksam tölp. Rollerna känns rätt svartvita, även om Romeos hårda businessmannayta spricker mot slutet och Julia visar att hon visst är stark (trots bitterheten). Det som ger föreställningen smak är den svarta humorn och den intimitet som växer fram mellan paret där på bänken. De levde inte lyckliga i alla sina dagar, men visst har de levat.
Pjäsens målgrupp, befolkningen som nått den övre medelåldern och som sannolikt har långa och/eller många mer eller mindre lyckade äktenskap i bagaget, finner antagligen en hel att identifiera sig med. Och visst är det alltid fantasieggande att ställa frågan: Tänk om?