Varmt och nyktert om tvåsamhet
Dramatiseringen av Tove Janssons Rent spel är ursprungsverket trogen, men inget Tove Jansson-museum.
Text: Tove Jansson, Pipsa Lonka. Regi: Saana Lavaste. Övers. till finska, dramaturgi: Pipsa Lonka. Textdramaturgi: Emilia Pöyhönen. Scenografi, dräkter: Jonna Kuittinen. Ljus: Kari Laukkanen. Ljud: Jukka Vierimaa. Video (foto, klipp): Antti Rautava. På scenen: Eeva-Kirsti Komulainen, Ritva Sorvali, Saana Hyvärinen, Aki Raiskio.
Premiär på Lahtis stadsteater 28.1.
Jonna håller i revolvern, siktar mot skocken av havstrutar och fyrar av. Mari ondgör sig – låt vara att Kungen, den fetaste av trutarna, kidnappar försvarslösa ejderungar, men han är ändå en del av ön.
Vi befinner oss på Klovharun, mitt uppe i vardagens dramatik, och på scenen står det lilla atollformade skäret i näpen miniatyr. Allting är på sin plats: huset med fönster mot samtliga väderstreck, motorbåten, fisknätet, klipporna och det kluckande havet. Visst är scenografen Jonna Kuittinens dockskåpsvärld en uppenbar hommage till Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs mumintablåer.
Lahtis stadsteaters Kaksi naista ja meri (Två kvinnor och havet) pågår på flera plan samtidigt: på scenen med de skickliga skådespelarna, i de stämningsfulla videorna som blåses upp på skärmen, och slutligen genom flink fingerteater i den lilla minivärlden, som filmas och projiceras på väggen – en teknik som introducerats i Finland genom den belgiska fingerteatergruppen Charleroi danses gästspel för ett par år sedan.
Föreställningen, som bygger på Tove Janssons roman Rent spel, är rätt och slätt underbar. Romanen från 1989 är fiktion, men med starka självbiografiska inslag. De två kvinnorna, Jonna och Mari, den ena grafiker, den andra författare och illustratör, för självklart tankarna till Jansson och Pietilä.
Boken, med dess skildring av ett förhållande mellan två kvinnor, kan utan tvekan ses som ett politiskt betydelsefullt verk, men Jansson gör inte ett stort nummer av det. Det är först och främst berättelser om kärlek och konstnärskap, om vikten att i parrelationen vara innerligt nära, men också ge den andra andrum, arbetsro och ibland ensamhet. Föreställningen bjuder på flera, djupt rörande scener ur ett slags äktenskap, med allt från ilsket gnabb på fisketuren, till stora och små kärleksbetygelser.
Lyhörd finska
Pipsa Lonka har verkligen lyckats i sin dramatisering och i sin lyhörda översättning till finska. Saana Lavastes regi bär på samma stämningar som finns i texten. Det är inte många gånger jag sett en dramatisering som varit så här trogen ursprungsverket, utan att för den delen kännas som ett instängt museum.
Så är Lavastes vision stark, utrustad med fin personregi, energi och rörlighet. Estetiken är 80-talsnostalgisk och härligt barnkammaraktig med små, granna plasthästar och blinkande pariserhjul, men också fräsch och samtida, med vemodig musik av indiepopgruppen Cocorosie.
Pjäsen kretsar kring den konstnärliga processen, "att få yrkesjobba i helgad avskildhet från intrång". Jonna och Mari bor i samma hus, men med egna lägenheter och ateljéer, sammanlänkade genom en gång. Konst ska tas på allvar, den ska inte vara något "prippel", men samtidigt måste man tillåta sig att leka. Tanken går igen i uppsättningen, dels i den lekfulla estetiken, men framför allt i den uppenbart lustfyllda processen. Här finns ett flow som förmedlas till publiken.
Lavaste och Lonka har en självständig vision, som just därför känns så "janssonsk". För visst handlar Tove Janssons gärning om att göra eget: att inte färglägga färdiga bilder i ett ritblock, och nogsamt fylla de markerade fälten, utan att strunta i de korkade linjerna, överskrida dem, och måla helt själv.
Underbara inkräktare
Skådespelararbetet är starkt. Ritva Sorvali lyser i rollen som grafikern Jonna, barsk, hårdhudad, rolig och fruktansvärt omtänksam. Eeva-Kirsti Komulainen är sympatisk som den mjukare Mari, som sitter och oroar sig för hur hon ska svara på alla de besvärliga beundrarbreven från läsare som kräver att få veta vad meningen med livet är.
Saana Hyvärinen och Aki Raiskio gör en rad härliga biroller, alla de där figurerna som inkräktar på Jonnas och Maris liv. Hit hör Helga, ett hängivet fan av Maris mamma, som pustar och flåsar när hon med sin stora filifjonkbak ska ta sig ur båten och kliva i land – humoristiskt och exakt gestaltad av Hyvärinen. Så förstås Wladyslaw, den eldige marionettmästaren, vars dockor rymmer essensen av livet, och Johannes (en version av Atos Wirtanen/Snusmumriken), som är efterlängtad, men som aldrig kommer.
Liksom Tove Jansson beskriver föreställningen livet med värme, humor och nykterhet. Här finns snö, storm, åska, dimma och oväder. Morgonsol och små fönsterrutor som tänds till kvällen.
Det skulle inte förvåna mig om föreställningen visar sig vara vårens stora teaterupplevelse, vem vet, kanske till och med årets.