Musikrecension: Strålande nytt av Haarla
UMO som i år firar 40 år blankt startade jubileumsåret tillsammans med pianisten, harpisten och tonsättaren Iro Haarla.
Gamlasgården 29.1
I Gamlasgården hördes på torsdagen en timme musik av Iro Haarla och hennes framlidne make Edward Vesala. Alla arrangemang var av Haarla, som växlade mellan piano och harpa. Det blev en mångsidig musikupplevelse, eftersom de två kompositörernas musik i detta urval skiljer sig nästan som natt och dag. Vesalas konsonansbefriade kompositioner kontrasterade lämpligt med Haarlas ofta solenna musik.
De absoluta höjdpunkterna var två uruppföranden av Haarla. Hon verkar ha glidit mot ett markantare jazzhåll både vad gäller rytmbehandlingar och harmonier – eller är det kontexten med storbandsformatet som lotsat tonsättaren åt det hållet?
Man inledde med två stycken av Vesala som var allt annat än typisk bigbandmusik. Calcaroo Boo Hoo förde tankarna bland annat till Stravinskij och Bartók, men i traditionellt jazzsvängande tappning och med Jouni Järvelä högt uppe i altsaxofonens altissimoregister. Ur den mastodontiska Arcturussviten hördes utvalda bitar. Scifijazzen var en verklig öronspolare med sina kontinuerliga dissonanser. Saxofonisten Jarno Tikka debuterade i UMO, med stilriktigt traditionellt fritutande på tenoren. Senare svängde han även vanligare.
Haarlas Ante Lucem har framförts flera gånger, åtminstone redan då UMO firade 30 år med en stor galakonsert. I detta lugna stycke skapar orkestern, med en instrumentation som innefattar klarinetter inklusive basklarinett och flöjt, en fond för solisterna. Pepa Päivinen spelade här basklarinett, men ännu mera var han framme som barytonsaxofonsolist i kvällens första uruppförande, Charismata.
Stycket inleds i en utpräglat varm och transparent durtonalitet. Päivinen doserade exakt lämplig mängd hetta, utan att köra över den utsökta kompositionen. Efter huvuddelen av solot stämde blåset in med ett otroligt fylligt ackord i vilket man förutom den välbekanta dominantseptimen åtminstone hörde en stor nona.
Konsertens andra debuterande komposition var Led By The Wind, som inleddes av bleckblåset på ett sätt som även förde tankarna till Frälsningsarmén. Trots det blev det dock snart klart att detta var det jazzigaste bidraget denna gång. Det snabba stycket framskred i tretakt med ett tufft och trendigt trumgroove av Markus Ketola. Den enorma svängen gav tidvis 6/8-känsla, men emellanåt tyckte man sig höra 12/8, det vill säga fyra trioltrillingar över fyra slag i takten. Hur som helst, mycket medryckande var det till de sista dropparna i form av triumferande, kristallklara slutkadenser.
Iro Haarlas nya kompositioner är stor musik, mätt med vilket mått som helst.
Materialet framförs även på fredag i Malmhuset och måndag på Koko Jazz Club, utökat med ytterligare två nummer.