Skivrecension: Björk brister och berör
Björk har gjort slut med sin man sedan tolv år tillbaka. Resultatet är hennes bästa album på åratal, skriver Anna Lillkung.
(One Little Indian)
När Björks album Biophilia släpptes 2011 valde HBL:s recensent Janne Strang att göra slut med den isländska artisten. När nya albumet Vulnicura släpps är det hon som gjort slut, nämligen med sin make sedan 12 år. Resultatet är den bästa skivan Björk gjort på åratal.
Vulnicura, Björks nionde skiva, handlar om skilsmässa och att ta sig upp efter en separation. Redan här skiljer sig albumet från de senaste albumen, Volta (2007) och Biophilia (2011), som fokuserade på naturvetenskap, ofta med svårtydiga texter. Trots vågad och nytänkande musik framstod de här albumen som elektroniska paket som var svåra att ta till sig.
Vulnicura är därför en välkommen vändning mot det enklare. Det är separation, hjärtesorg och bitterhet. Trots det blir albumet inte klichéfyllt eller förutsägbart. I samarbete med producenten Arca och The Haxan Cloak är Björk fortfarande experimentell och överraskande. Men det är en mera närvarande Björk.
Musikpaletten är mera spartansk än på föregående skiva. Den består av stråkorkester, elektroniska beats och Björk själv. I synnerhet stråkorkestern med cellons dämpade ljud gör musiken rörande och intim. Samtidigt återkommer det elektroniska på ett sätt som stärker separationskaoset som texterna vill förtydliga.
De första sex låtarna berör direkt separationen. Stonemilker inleder albumet med cellomusik och harmoniska melodier. Den beskriver insikten om att förhållandet börjar ta slut, med Björk som vädjar ”Show me emotion” till sin man.
Musik och text har en balanserad växelverkan på albumet. Stonemilker verkar som lugnet före stormen och går över till Lionsong, som redan är mera skrikig, mera desperat. Den snabba rytmen ger en känsla av frustrationen som Björk sjunger om.
De här låtarna kulminerar i albumets höjdpunkt, den tio minuter långa låten Black Lake. Musiken växlar mellan tystnad, dova stråkar, kraftig sång och klubbrytmer. När Björk i slutet sjunger ”You have nothing to give” med intensiva trumslag är det omöjligt att inte bli berörd.
De följande låtarna behandlar känslorna som kommer efter separationen: apati, sorg och ilska. Slutet på albumet pekar även på hopp. Björks ord ”Need to break up / Vicious habits” i Mother Mantra känns som ett steg från den värsta hjärtesorgen. Även det här ger skivan mera nyanser och balans.
Vulnicura berättar om Björks återhämtning efter sin separation, och visar samtidigt på Björks återhämtning som artist. Resultatet är genuint och naket och framför allt vackert.