Skivrecension: Bortglömda, bländande Irma Urrila
Det är ett sant nöje att på skiva försöka återuppleva den unika lyster som Irma Urrilas stämma hade live, skriver Jan Granberg.
(Finlandia Classics)
Lyriska sopranen Irma Urrila blev solist vid Nationaloperan 22 år gammal och lämnade huset redan 1967. Hon sjöng några år i Stockholm och gifte sig med den svenske dirigenten Per Åke Andersson. Paret flyttade till Oslo där Irma sjöng i 25 år till pensionsåldern.
Förutom de första sångtävlingarna uppträdde hon inte så mycket på annat håll men ett lyckoskott gjorde henne världsberömd: Paminas roll i Ingmar Bergmans Trollflöjten. Ändå har hon sjungit ett fyrtiotal roller och en stor romansrepertoar. Den nya skivan på Finlandia Classics är en välkommen påminnelse om hur underbar hennes stämma var.
Jag minns hennes speciellt som Sophie i Rosenkavaljeren där hennes höga silvertoner var bländade. På skivan finns utdrag från Stockholm med Elisabeth Söderström i en tolkning som låter nästan lika bra som den i Helsingfors. Efter sin kompletterande utbildning i Italien är det inte överraskande att hon sjöng Puccini så vackert, i synnerhet Mimi och Liù. Puccini representeras på skivan av hennes intagande O mio babbino caro med Okko Kamu som dirigent.
Urrila excellerade speciellt i Mozartroller, inte bara Pamina, och sjöng över huvud taget mest lättare lyriska roller. Därför är det intressant att Tatianas brevscen också spelades in med Leif Segerstam som dirigent.
På dubbelskivan finns även en lång rad finska sånger av vilka några är riktigt gripande. 1975 spelade hon och Okko Kamu in för Yle några Sibeliussånger som är pärlor i sitt slag. Sveriges Radios inspelningar av ett urval Schumannromanser är också intensiva tolkningar.
Irma Urrilas röst är omedelbart igenkännbar. Den är så gott som spikrak med en fast, skönt glödande kärna. Hennes musikaliska gestaltning är förstklassig. Det är ett sant nöje att på skiva försöka återuppleva den unika lyster som stämman kanske i ännu högre grad hade live.